"Barnbacken? När börjar Bolibompa?"

RESAs reporter i fjällen med barnen

Här finns bara ett fåtal pister, inga snabba sittliftar och absolut inget kvällsröj.

Perfekt för en barn­familj.

RESAs Bo Svernström tog med sig familjen och åkte till fjälldoldisarna Lofsdalen och Fjäter­vålen

Jag vill inte åka skidor!

Mira, 4, protesterar med armarna i kors i baksätet på bilen. Hon har aldrig åkt slalomskidor förut.

– Men det blir jätteroligt. Precis som när du åkte med dina skidor i längdspåret, försöker mamma Erika, 38, lirka.

– Jag vill inte, avslutar hon diskussionen.

Även lillebror Loke, 2,5 år går på Miras linje.

– Inte ha skidor! säger han bestämt.

Vi inser att de har övertaget: det går inte att tvinga en fyraåring att åka skidor, än mindre en tvååring. Vi tiger och tänker att det blir nog bättre i morgon.

Och det blir det. I alla fall när det gäller vädret.

Utsikten från frukostbordet är milsvid: blå himmel, isstråken på Lofssjön som glittrar i solen, tallarna som svarta tuschteckningar mot det snöklädda Svanhågna-massivet.

Till vänster ser vi Hovärken och backen. Ett gäng unga killar i grannlägenheten åker iväg på transportspåret ned mot liftarna.

Vi måste ta omvägen via skiduthyrningen. Motvilligt går Mira med på att prova pjäxorna.

– Dom har rosa spänne, säger hon uppskattande.

Men sedan är det stopp. Någon hjälm vill hon inte prova. Loke river under tiden ned två svindyra solglasögon – ansträngda leenden från expediten –?och tröttnar sedan helt på det här med skidor. I?stället övergår till att skrika medan vi tvingar på honom pjäxor och hjälm.

Sedan går Erika ut med båda barnen, försöker jag skyndsamt rafsa ihop berget av utrustning på disken.

– Hur länge ska lillkillen hyra skidor? undrar tjejen bakom disken. Ska jag sätta en halvdag på honom?

Jag nickar snabbt. En halvdag känns lång tid redan det.

Backen reser sig framför oss, gnistrande vit i fyra minusgrader, försäsongs­tom och inbjudande.

Klockan är lite över tolv. En fika är ett måste innan det är någon idé att diskutera ämnet skidor. Vi hittar en liten grandunge mellan två backar och breder ut fårskinnsfällen i solen.

Sedan krånglar vi på Mira hennes pjäxor och skidor och spänner ett rep runt midjan på henne.

– Håll skidorna som ett v, förklarar jag utan att tänka på att hon inte riktigt vet hur ett ”v” ser ut.

Vi glider försiktigt en bit.

– Pappa! ropar hon förskräckt och lägger sig ned.

Jag åker med henne mellan mina skidor. Hon tappar skidorna och ramlar igen. Jag övertalar henne att åka med mig i liften. Hon gråter och jag tröstar. Jag ramlar själv. Och svär.

Och precis då, när jag känner hur fel allt blivit denna soliga vinterdag, går solen ned bakom Svanhågnafjällen, fyra minuter över två på eftermiddagen.

– Man är inte så bra pedagog som förälder, säger Malin Borgström, 41, som vi möter i backen.

Hon är i fjällen med sin familj, Anders Samuelsson, 48, Love, 7, och Saga, 4.

– Vi försökte åka med Love förra året. Men han tyckte inte att det var så roligt. I år har de gått i skidskola och det är fantastiskt. Saga började förra veckan – nu åker hon med oss i stora backen. Det är dyrt, men det är värt det.

Jag ger upp, lämnar kvar familjen vid lekplatsen invid backen och drar iväg upp i den längsta ankarlift jag åkt.

Sista biten upp mot toppen måste jag byta till en knapplift, förmodligen från 70-talet. Men sedan ligger backen framför mig. Skidorna skär in i snön, svänger av sig själva, kasar lite på en isfläck, får nytt fäste och faller in i rytmen. Det frasar lite och fjällvinden nyper i kinderna.

Det är så kul att man inte vill att det ska ta slut. Och det gör det inte heller.

De återstår två kilometer. Visserligen blir backen flackare, men det är ändå en riktigt rolig pist.

Visst finns det vassare åkning i Sverige, men de här backarna är överraskande roliga och välpreparerade.

Och långa.

Fredag. Dis och fyra minusgrader. Dalen försvinner i ett grått töcken.

Men i?dag ska allt bli annorlunda. I?dag har vi bokat en skidlektion för Mira med en riktig skidlärare.

Skidskolan börjar inte förrän efter lunch och fram till dess turas jag och Erika om att åka skidor i backen och åka pulka med barnen. Hade vi varit här för att bara åka skidor skulle vi ha tröttnat på det lilla systemet, men nu är det ingen större risk.

– När man turas om med barnen hinner man inte tröttna, säger Petter Lundgren, 35.

Han åker med sin dotter, Kajsa, 3,5, i en sele och två tömmar bakom, så att han kan reglera farten. Hon väntar otålig.

– Åk då pappa!

Hon har inte gått i skidskola utan bara åkt med pappa. Jag tittar avundsjukt efter dem när de glider vidare. Ungefär så hade jag föreställt mig att jag och Mira också skulle åka.

Men kvart över ett står Mira där i backen med Jessica Lindström, 19, från Ludvika.

– Vet du hur en glasstrut ser ut? frågar Jessica glatt.

Så klart, vad är det för fråga?

– Då ska vi göra en glasstrut med skidorna!

Hon ställer sig framför Mira allra nederst i backen och för ihop hennes skidor så att det liknar en glasstrut.

– Men den är tom. Vi måste fylla den med glass. Vad tycker du om för glass? Vanilj?

Mira tänker länge tills hon kommer på det: Jordgubb!

– Då fyller vi struten med jordgubbsglass. Nu när vi åker ska du försöka hålla kvar glassen.

Och så håller de på: allt är en lek. Efter ett tag blossar Miras kinder.

Hon fyller på glasstrutar, håller armarna som ett flygplan, åker lift alldeles själv. Och framför allt: hon har roligt.

Det är långt från pappas ”v”.

Efteråt går hon och lillebror på barnens alldeles eget afterski. I en kåtaliknande byggnad får barnen lyssna på musik, dansa, dricka saft, rita och leka med två lekledare. 60 kronor per barn kostar det, men det är det värt.

Jag och Erika skyndar oss till liften för att åka ihop för första gången. Vi hinner bara ett åk, men som småbarnsförälder är man glad för allt.

– Vi träffade Loffe, säger Mira och Loke i kör när vi hämtar dem. Den blåa björnen är Lofsdalens barnmaskot.

De är lika rosiga och glada som vi.

Lofsdalen är ett litet samhälle mellan fjällen Hovärken och Sömlingshågna. I byn finns skoteruthyrning, skid­shop, restaurang och bar, kafé, turistbyrå och en ICA-butik med bensinstation.

Tillsammans blir det ett litet samhälle.

Något sådant finns inte i Fjätervålen, fem mil sydväst om Lofsdalen. Här finns en skidshop, ett värdshus med tillhörande värmestuga, en skidskola och en affär. Fyra små hus. Det är allt. Dit åker vi på en dagsutflykt nästa dag.

Den enda liften – om man undantar barnliftarna – drar upp mig till fjällets topp. Därifrån kan jag i?dag välja på tre öppna nedfarter.

Någon sol syns inte till och på toppen är vintervinden isande. Det gäller att åka ned snabbt.

Och snabbt är vad det handlar om. Huvudbacken är bred, välpistad och nästan folktom. Det är bara att åka på så mycket det går.

Otroligt roligt.

– Fjätervålen är känd för sin telemark, berättar Claes Nilsson. Många klubbar kommer hit och tränar.

Men även vanliga slalomklubbar har upptäckt backen. Efter några åk blir jag stoppad av en proffsklädd skidåkare från Täby slalomklubb.

– Vänta lite, säger han. Du kan köra efter nästa åkare.

Det sprakar till i hans kommunikationsradio och så blir det min tur. Halva backen är spärrad av röda och blå slalomportar, och den halva som är kvar är inte alls så rolig som jag hade hoppats.

Liftsystemet i Fjätervålen är inte stort. Men barnen bryr sig inte.

Hittills har Lokes skidor legat kvar i bagaget på bilen. Vi har inte kunnat med att lämna tillbaka dem.

– I?dag kanske det lossnar?

Och det gör det.

– Åka skidor, säger han och låter Erika nådigt dra runt honom i en stav på parkeringsplatsen.

När jag hittar dem är de i barnbacken.

– Titta pappa, ropar Loke.

Han skrattar och åker in i min famn. En gång, två gånger. Sedan faller han omkull.

– Jag ramlar, säger han förvånat, som om detta inte borde kunna hända honom.

Sedan tycker han att det är läskigt med skidor.

Mira däremot är helt inne i skidåkningen.

– Du ska säga att jag ska tänka på glasstruten, säger hon till mig när vi åker upp och ned i barnbacken.

På väg till bilen kommer den slutliga bekräftelsen trots dumma föräldrar.

– Jag vill ha på mina skidor. Det är roligt med dom.

Resmatch - vi jämför

Bo Svernström