”NU är slutspelet igång på riktigt!”
Leifby: Ohälsosam ljudmatta – fantastiskt!
Hela Hovet stormar.
Nu är slutspelet igång på allvar.
Efter att ha nynnat på ”2-4-6-8 Motorway” en stund tog jag för första gången i mitt liv tunnelbanan till SM-slutspelet i ishockey och lämmeltågade till Hovet tillsammans med 8 000 andra. Den där timmen före nedsläpp i en viktig hockeymatch, den är fin den. När gamla och unga pratar om hockey och livet, om livet och hockey, dricker en pilsner, lämnar in en trippel, drar åt halsduken och går in.
Efter att kvartsfinalbiljetterna i Skellefteå, Luleå, Linköping och Göteborg sålt sämre än Håkan Södergrens ”Hockey’n’Roll”-skiva från 1989 var det en befrielse att få se en utsåld hockeyarena och känna på riktig slutspelsstämning. Gamla fina, slitna Hovet fick sig en rejäl omgång i den holmgång som Djurgården och Frölunda bjöd upp till.
För första gången på ett bra tag fick vi se ett ganska försiktigt Djurgården från start, bortalaget tog tag i matchen och skapade de första möjligheterna, mycket tack vare ett tidigt powerplay. Djurgården vred sig ur greppet och heta Robin Alvarez gav hemmalaget ledningen – precis som i Göteborg senast – efter drygt sex minuter.
Målet gav energi, Djurgården var bra i första perioden men mattades allt eftersom och Frölunda tog över. Det kändes också logiskt när 1–1 kom i inledningen av andra perioden, Djurgårdens anfall blev kortare och kortare, Frölundas längre och längre, och utvisningarna fler och fler.
Alla hatar det, alla älskar det
Domarna Marcus Linde och Linus Öhlund tappade taget om matchen och varenda avblåsning följdes av smårapp, handskar i ansiktet, brottningsmatcher, hjälmar hängandes på trekvart och, förstås, en massa tjafs.
Alla hatar det, alla älskar det – och Marcus Sörensen var hetast av dom alla. I första och andra perioden var han överallt, han sköt på allt, träffade allt utom mål, och han tacklade allt och alla, allt vad han kunde. Till slut fick han 2+10 för en huvudtackling på blå, den var inte mycket att orda om och han kunde mycket väl åkt på samma straff med två minuter kvar av matchen.
Sörensen proppade poängkungen Ryan Lasch lite snett bakifrån, han träffade möjligtvis bröstet, möjligtvis hakan, och det brann av fullständigt för Elias Fälth. Han kastade sig in i folksamlingen bakom den förlängda mållinjen, vevade på och jag har full förståelse för det. I det läget, med 1–1 på tavlan och någon minut kvar att spela av en kvartsfinal är det lätt hänt att kaffet kokar över när en lagkamrat ligger utslagen på isen efter en svårbedömd tackling.
Frölunda-tränaren Roger Rönnberg dundrade på mot domarna efter matchen och menade att de inte kunde stå emot publiken på Hovet. Jag vet inte, men är de verkligen så mycket bättre på att stå emot publiken i Scandinavium eller Frölundaborg? Det är väl lite det som är tjusningen med upplägget hemma och bortamatcher, eller tycker Roger Rönnberg att slutspelet ska avgöras i Limhamns ishall utan publik?
Måste låta domarna ha magkänsla
Sent i natt lämnade domarna besked att ”situationsrummet” ska titta på tacklingen igen, beslut väntas under lördagen och efter att ha följt svensk ishockey till och från i ett par, tre decennier nu, och sett några repriser på händelsen så… vet jag faktiskt inte vad vi kan vänta oss för dom.
Tacklingar som är direkt farliga för en spelares hälsa måste bort, förstås, men samtidigt vill jag inte att domarnas magkänsla där och då helt ska förlora sitt värde. Huruvida Sörensens var det ena eller andra lyckas jag inte reda ut här och nu.
När Fälth satt av sina två minuter passade Djurgården på att avgöra med 1.09 kvar att spela. Hemmalaget tog en time out, vilade sin powerplay-uppställning och sedan skickade Daniel Brodin in ett livsviktigt segermål.
Brodins blunda-och-skjut-chansskott smet in mellan den annars så stabile Lasse Johansson och hans vänstra stolpe och det där taket de lade på Hovet på 60-talet höll på att landa på andra sidan Nynäsvägen.
1–1 i serien och Djurgården är med i matchen.
De måste fortfarande sno en match nere i Göteborg för att ta sig vidare till semi.
De behöver inte bestiga ett berg men de måste inta en göteborgsk fästning när kvarten nu flyttar från Scandinavium till Frölundaborg. Jag har sett flera slutspelsmatcher där genom åren och jag skulle inte ranka Frölundaborg-publiken som idrottsvärldens mest objektiva.
Synpunkter på det, Roger Rönnberg?