Leifby: Nu är det game over, Dif
1-3 i matchen, 3-1 i matcher och nu kan det bara sluta på ett sätt.
Det är mer troligt att Lasse Falk ställer upp i "Let’s Dance" än att Djurgården vinner tre raka mot Frölunda.
Ni minns kanske hur den vresiga tredjekvarten nere i Frölundaborg slutade i lördags.
Djurgården åkte runt med silverfat och serverade, Frölunda tackade, tog emot och avgjorde matchen under ett par minuter i den andra och tredje perioden.
Efter slutsignalen utbröt ett stort slagsmål med flera spelare inblandade och om den matchen avslutades med en ormgrop så inleddes den fjärde på Hovet med en riktig hönsgård.
Hemmalaget verkade inte veta var de befann sig, vad en puck var, än mindre vad de skulle göra med den där konstiga, studsande gummisaken.
Starten satte tonen
Indianerna satte upp ett reservat i offensiv zon och Djurgården, som brukar inleda matcherna på Hovet med lust och offensiva ambitioner, var inte över offensiva blå på två och en halv minut.
Med facit i hand symboliserade starten hela den här matchen.
En match som tydligt visade att Frölunda är laget som har mest kräm kvar i benen, lite mer än halvvägs in i den här kvartsfinalbataljen.
Impontenta framåt
Göteborgarna var större, starkare, snabbare och smartare i sextio minuter medan Djurgårdens tank var snustorr.
Fräscha förstånd mot sega sinnen.
Flinka fötter mot stela styltor.
Hans Särkijärvi hade ändå en modell för att vinna matchen.
Han bytte ut Micke Tellqvist mot Mantas Armalis och den fotogeniska målvakten från Litauen var inget dumt val alls.
Mantas stod för ett par fina räddningar när Frölunda forsade fram och han kunde mycket väl ha vunnit matchen för sitt Djurgården.
Problemet var bara att det inte hände särskilt mycket offensivt.
Stjärnkedjan svek
Den så skickliga och produktiva förstalinan med Thoresen, Sörensen och Anderson såg ut som en trio som cyklat hem från Skövde, de var i stort sett osynliga i två perioder och när den kedjan inte skapar någonting är det tunt bakom.
Hos Frölunda är det precis tvärtom.
Om man bortser från förstakedjorna så har göteborgarna en helt annat bredd, och spets, ju djupare man kommer i konstellationerna av backpar och forwardslinor.
Dessutom har de fått tillbaka Anton Axelsson och kaptenen (och ”glädjeflickan” om man ska tro hemmaklacken) Joel Lundqvist från skador.
Oscar Fantenberg ledde skottstatistiken efter halva matchen och när han sköt sitt tionde (!) skott på mål kom också 0-1 tolv minuter in i mellanakten.
Djurgården förlorade ett 3-mot-2-övertag i sarghörnet, grävmaskinisten Artturi Lehkonen fick fram pucken till Ryan Lasch som tillsammans med Fantenberg fick hela slottet för sig själva.
Lasch passade, Fantenberg tog emot, tittade upp och handledsknyckte in ledningsmålet.
Trots Frölunda-dominansen levde Djurgården inför den sista perioden, de fick ett gyllene läge att knöla sig tillbaka in i matchen, men det efterlängtade powerplay-spelet några minuter in i tredje tog dock slut på nio sekunder.
Daniel Brodin fick åka och sätta sig i två minuter sedan en Frölunda-spelare råkat tappa sin klubba och i det efterföljande 4-mot-4-spelet kunde Stanislas Wawrinka smälla in en stenhård backhand.
Eller om det var Artturi Lehkonen.
Skapade dram som inte fanns
Djurgården reducerade visserligen genom Robin Alvarez med fem minuter kvar men det kändes som att den lilla dramatik som följde inte var på riktigt.
Passningskvalitén i hemmalaget var för dålig, de saknade finessen, och när de väl kom in i offensiv zon hade de inte tillräckligt med fart eller kraft för att ta sig förbi de vaktande VF-bjässarna.
Ta bara en titt på den väldige dansken Oliver Lauridsen.
Med sina 197 centimeter och 108 kilon är han större och mer svårforcerad än Bille August nytjärade utedass.
Frölunda vann klart och rättvist, de har 3-1 i matcher nu och kan avgöra på hemmaplan.
Man behöver inte videogranska den här matchen för att inse att det blir tufft för Djurgården att vinna nere i Frölundaborg i morgon.
Och snudd på omöjligt att ta tre raka.