Leifby: Bom, bom, bom – Viktor Ekbom
ÖREBRO. Ett pånyttfött Djurgården åkte till Örebro för att täta till luckan till lagen ovanför.
De sköt, sköt, sköt och vi noterade:
Bom, bom, bom – Viktor Ekbom.
Lars ”Mozart” Andersson gjorde 351 matcher i Örebro IK och hans tröja är förstås hissad i arenan här i Örebro.
Jag vet inte om hemmafansen har något smeknamn på sin hemmarink men ”Mozartkulan” skulle kanske funka?
Sassa, brassa, mandelmassa, den här kvällen fick de höra nätet rassla.
Djurgården, som fortfarande inte har vunnit två raka matcher den här SHL-säsongen, och som inte har vunnit på bortaplan sedan premiären i och mot Leksand någon gång då det fortfarande var badväder ute, gav det i alla fall en chans.
Efter en mållös förstaperiod kom de in och avlossade en kanonad mot Julius Hudacek i mellanakten, bortalaget vann skotten med 3-17 men det var Örebro som tog ledningen.
Djurgården mer desperat
En Movember-pimpad Johan Wiklander högg när Linus Hultström stod och sov på blå och ensam med Reideborn fnätte han in 1-0.
Det lossnade en och annan nervknut där samtidigt som Djurgården började spela allt mer desperat, de sköt på allt och alla utan att göra ett enda mål.
Flest gånger träffade de Viktor Ekbom.
Det är viktigt att ta ett skott för laget – Ekbom han tog sex.
Visst ska hela Örebro hyllas här, de täckte sammanlagt 21 skott men bäst i genren var alltså lagkaptenen i egen hög person.
Backresen har täckt flest skott av samtliga spelare i hela SHL (han är uppe på 50 nu) och jag är så oerhört svag för den här typen av spelare.
Visst, kom ni dragandes med en Broc Little, Ilari Filppula eller Olli Palola, det är inga dumma spelare alls, men får jag fritt välja en signerad SHL-ispåse att ta hem till frysen så vill jag ha en med Viktor Ekboms signatur.
Örebro-kaptenen är kanske SHL:s mest anonyma C-märkta spelare, han får inte särskilt många rubriker under en säsong, det är väl knappt någon utanför Örebros omklädningsrum som vet vem han är.
Visste du?
Där är Ekbom bäst
I en hockeyvärld där rörligheten ökat markant de senaste åren, där habila SHL-spelare kan försvinna i väg en säsong eller två till AK Bars Kazan, tror jag att den här spelartypen blir allt viktigare – särskilt för klubbar som Örebro.
Karaktärsspelaren med sin oömma kropp, arbetshästen som sliter i det tysta, en hakkapelit-kapten som stannar i klubben över tid och som aldrig tvekar att gå i fronten.
Visst är produktivitet viktigt, anfallshockey roligt att titta på, men poäng vinner man också i, och med, skitgörat.
Böket i rundeln, kampen framför kassen, sarg-ut-puckarna, i boxplay-spelet och genom att utan att tveka använda sin kropp som skyddsväst mot en hård, svart gummikula som kommer farande i 160 kilometer i timmen.
Där är Ekbom bäst i hela ligan.
Min favorit bland täcka-skott-historierna?
Den om Bobby Baun.
Vilket mörker, Dif
I match sex i Stanley Cup-finalen 1964 täckte Toronto-spelaren skott när Gordie Howie laddade bössan i ett försök att avgöra matchen och hela serien vid ställningen 3-3 i sista perioden och 3-2 i matcher för sitt Detroit.
Baun vräkte sig fram och skottet tog så illa att han bröt ankeln, bars av isen på bår och lades i en hög omklädningsrummet.
Matchen gick till övertid och Baun, som det uppenbarligen var ganska gott gry i, ville inte titta på.
Han tejpades, fick några smärtstillande sprutor och gick in och avgjorde matchen.
Toronto vann sedan den sjunde och avgörande matchen med 4-0 och Baun spelade den också, förstås.
Ekbom är inte riktigt där, än, men hans Örebro tog en viktig seger i jakten på en slutspelsplats.
Det blev 3-0 till slut, Daniel Viksten punkterade matchen efter att Johan Motin satt honom och Martin Johansson i bra läge med matchens passning.
Segern innebär att Örebro gjorde ett litet ryck bort från de där otäcka placeringarna kring det nedre strecket.
Trots en ganska hygglig omstart för Djurgården efter landslagsuppehållet så har laget tolv poäng upp till tiondeplatsen.
Vilket mörker.