Omark om ångesten: ”Var mina polare som dog”
Uppdaterad 2022-04-14 | Publicerad 2022-04-13
Linus Omark har varit slutspels kung och bildat en fruktad kedja.
Nu berättar 35-åringen om rädslorna som ännu inte försvunnit – trots flytten hem till Luleå.
– Det är många spöken i hjärnan, säger stjärnan inför semifinalserien mot Frölunda.
Omarks återkomst till Luleå har varit en jättesuccé.
I grundserien svarade Övertorneå-sonen för otroliga 58 poäng. Det har han följt upp med ett mål och åtta assist i de fem kvartsfinalmatcherna mot Örebro.
– Om jag är i mitt livs form? Det vet jag inte, jag har varit bra tidigare också.
Omark ingår också i en av slutspelet mest uppmärksammade kedjor. Tillsammans med Pontus Andreasson och Juhani Tyrväinen.
Trion parades ihop för första gången i en hemmamatch mot Växjö den 18 januari och de låg bakom samtliga fyra mål. Omark gjorde själv två mål och spelade fram till båda sina kedjekamraters fullträffar.
– Det klickade direkt. Vi kompletterar varandra jättebra och har olika styrkor och roller i spelet. Alla bidrar med det den är bra på, säger Omark som också varit inblandad i en hel del heta dueller på isen där motståndarna tydligt försökt få honom ur mental balans.
– Motståndarnas metoder kan inte jag veta, och jag funderar inte på sånt. Jag är bara mig själv och spelar som bäst när jag är arg. Då är man mer med i matchen, men det gäller att hitta en fin balans mellan att vara arg och inte frustrerad.
Omark nämner också sin ålder i sättet att hantera en motståndares provokation.
– Det är stor skillnad på Linus 35 år och Linus 21 år. Man spelar med en helt annan mognad på isen, och även utanför. Som ung hade man mycket testosteron, nu är man klokare.
Lever med ångest
Men något Omark däremot haft svårt att hantera är sina egna hjärnspöken.
Även utanför isen.
I C Mores program Wikegård vs pratade Luleåstjärnan i höstas om rädslan att dö på isen, som intensifierades när danske fotbollsspelaren Christian Eriksen kollapsade i EM i somras, och att det delvis var därför han valde att flytta hem.
Nu har Omark bott och spelat hockey hemma i Norrbotten i snart en hel säsong, men ångesten finns fortfarande kvar.
– Det har absolut blivit bättre, men jag är inte helt botad. Jag försöker att vara öppen och prata om det.
Med psykologer?
– Jag har gjort det, men gör det inte längre. Jag känner att jag kan hantera det. Generellt är jag rädd för att dö. Rädd för sjukdomar. Man kan kalla mig hypokondriker, men det utvecklades när jag var i Ryssland.
Har det blivit värre med åldern?
– Ja, jag önskar att jag tänkte mer ”give or fuck” som när man var yngre.
Vem pratar du med?
– Min fru. Hon har fått höra så mycket genom åren.
Vad får dig att börja tänka mörka tankar?
– Det är när jag funderar mycket. Det är många spöken i hjärnan som inte går att styra, men jag försöker att leva här och nu. Även om det är svårt.
Även kriget i Ukraina har påverkat honom och medfört ångest.
– Det är klart. Krig är hemskt. Egentligen allt negativt påverkar mig. Därför försöker jag, för min egen hälsas skull, att inte läsa så mycket.
Kompisarna dog i flygkraschen
En annan rädsla Omark har är att flyga.
Ångesten för att vara uppe i luften börja efter att KHL-laget Lokomotiv Jaroslavls plan kraschade 2011 med svenske målvakten Stefan Liv ombord.
Omark spelade i Edmonton Oilers vid tidpunkten, men hade säsongen innan spelat i Dynamo Moskva.
– Det var två av mina polare som omkom. En tjeck, Karel Rachunek som jag spelade ihop med i Dynamo Moskva, och Stefan Liv hade jag spelat mycket med i landslaget.
Har inte flygångesten dämpats eftersom ni flyger så ofta till bortamatcher?
– Den sitter i, även om det blir bättre när man flyger mycket. Och jag älskar annars att resa.
Har du en klump i magen inför varje bortamatch?
– Nej, jag är inte nervös innan. Det är när jag sitter i planet, innan det ska lyfta, och under själva flygningen. Men jag försöker distrahera mig med att lyssna på podd och surra mycket med någon. Vissa har förståelse, andra inte.
Omark har blivit 35 år, veteranålder för en hockeyspelare, men några tankar på ett karriäravslut finns inte.
– Jag känner mig fortfarande som 25 år. Jag vill spela så länge jag tycker det är roligt och att man är bra. Det finns inget slutdatum. Men det är klart att det finns ett liv efter hockeyn, men tiden får utvisa.
Och om framtiden i Luleå avslutar han:
– Det får tiden också utvisa.
