”Björn Borg gav mig passionen”

Uppdaterad 2015-03-16 | Publicerad 2015-03-13

Örebros tränare Kenta Johansson om slutspelet, lugnet och sin kärlek till tennis

Örebro. Kenta Johansson lutar sig tillbaka på stolen.

– Min främsta styrka?

Han tystnar, funderar innan han svarar.

– Stoppbollar, kanske.

Sportbladet åkte till Örebro för att möta en 58-årig tennisspelare som gör succé som hockeytränare.

Följ ämnen

Anläggningen där Lillån tennisklubb bedriver sin verksamhet är typisk för mindre föreningar. Tak och väggar i plåt, tre hardcourtbanor under enorma takbjälkar. Omklädningsrum, gym och shop på bottenplanet, en för tillfället stängd servering en trappa upp.

Anslagstavlan är täckt med tävlingsinbjudningar och resultat från serie- och gruppspelsmatcher, och vid kafeterian finns en bild på... Nämen, är det inte Björn Borg? Jo, den största av alla stora svenska tennisspelare var här i maj 2007, då han spelade veterantennis för Stockholms TK. Den tillhörande texten berättar att ”kingen av grus” mötte ”kingen av blues”, gitarristen Frank Sjöström, på en av grusbanorna som döljer sig bakom tennisladan.

Den här dagen springer en annan känd 56:a omkring på bana 1. Han rör sig bra i både sid- och djupled, varierar tempot under slagduellerna, gör ytterst få misstag och söker sig gång på gång fram på nät för att avgöra poängen med stoppvolleys.

Ingen kan tro att mannen med de känsliga handlederna fyller 59 år om ganska exakt en månad.

– Tennis är en sport man måste träna regelbundet för att hålla klassen och det försöker jag göra. Jag är här två-tre gånger i veckan och utomhus brukar jag alltid köra tvåtimmarspass, säger Kenta Johansson.

Diger meritlista

Han har fört Örebro Hockey till klubbens första slutspel, men hans idrottsliv handlar nästan lika mycket om tennis. Så sent som i söndags var han i Mölndal, där han hjälpte Falköpings TK att vinna sin H55-serie.

Kenta vann SM-guld med Djurgården 1983 och 1990, hjälpte Lugano till tre raka mästerskapstitlar 1986-1988 och spelade VM 1983 och 1985, men även som tennisspelare har han en diger merit­lista.

2004 blev han svensk utomhusmästare i H45-klassen. Han har tre SM-guld som dubbelspelare och lika många titlar i lag-SM. Dessutom har han representerat Sverige i veteran-VM två gånger, och det är inte uteslutet att han får chansen på nytt i år.

– Förra året var vi i Florida och spelade. Det var fantastiskt att se anläggningarna och de bästa spelarna i min ålder. Mikael Pernfors tog hem 50-klassen. Vilket boll­geni!

Hur gick det för Sverige?

– Vi hade otur med en skada på förstasingeln och blev tolva av 23 lag i 55-klassen. Vi hade kunnat hamna några pinnhål högre upp, men mot de bästa nationerna har vi inget att säga till. Många från Tyskland, USA och Australien spelar på heltid, så de är jätteduktiga. Det var ändå en rolig upplevelse. Alla har samma intresse och det är trevliga människor, så det blir en underbar gemenskap. Det är likadant under SM, då man kan sitta och prata om andraservar med någon som är 80 år, säger Kenta Johansson.

Han är nia på H55-rankingen och skuggar ex-proffset Ronnie Båthman, som 1986 var 139:a i världen. Då hade Kenta inte spelat en enda tävlingsmatch.

– Jag och Mats Waltin började träna väldigt mycket när vi var så kallade hockeyproffs i Lugano på 1980-talet. Vi fortsatte spela tennis när vi flyttade hem och då blev det seriespel, Stockholms-DM och SM. Jag hade aldrig spelat i någon klubb tidigare, men höll på med alla idrotter när jag var liten grabb och det är fantastiskt utvecklande för spelsinnet.

Hur uppstod passionen?

– Björn Borg. Midsommartid. Wimbledon-finalerna. Det var där det fastnade. Björn är en så stor idrottsman, och han var så iskall. Det var han som gjorde att jag tyckte det var så kul att se på tennis.

Varför tycker du att det är så roligt att spela, då?

– Du måste ha en strategi och läsa av den du spelar mot, så att du kan lägga bollen precis där han inte vill ha den. Det är som ett schackspel och du måste vara psykiskt stark. Du är utlämnad till dig själv och det kan vända fort. Ja, gummiarm finns verkligen. Du kan vinna första set med 6–0 och förlora det andra med 0–6. Det är ett fantastiskt roligt fenomen.

Har du nytta av ditt tennis­spelande i rollen som hockeytränare?

– Ja, jag får ut adrenalinet och känner tävlingsinstinkten. Det var det svåraste när jag slutade spela. Jag var 37 år då och blev direkt tränare i Huddinge. Då stod jag i båset och ville in på isen. Så är det inte nu.

Att du tämjer tävlingsdjävulen på tennisbanan, är det också en förklaring till att du är så lugn i båset?

– Ja, det tror jag. Samtidigt utgår jag från att alla försöker göra sitt bästa. Min ledarfilosofi har ändrats under resans gång. Förut var jag hårdare. Nu handlar det mer om att stötta folk, att få spelarna att tro på det de håller på med, så att de vågar gå ut och prestera. Som nu, när vi ska möta Växjö. Spelarna ska veta att det är det bästa och roligaste man kan vara med om som hockeyspelare i Sverige. Ja, vi ska gilla läget.

”Skulle rädda oss kvar”

Vågade du föreställa dig det här, att Örebro ska spela SM-slutspel, när du kom till klubben i november 2013?

– Nej, då handlade det om att försöka rädda oss kvar – och det klarade vi på ett galant sätt. Inför säsongen tyckte vi att vi hade förstärkt bra och fått mer bredd och spets. Det var rätt, samtidigt som målvaktsspelet har varit bättre. Utåt hade vi som mål att hänga kvar, men internt hoppades vi kunna höja den målsättningen under resans gång.

Men att Örebro skulle bli sexa i SHL...

– Det är bra gjort. Ha, ha, ha. Det påminner om när jag var i Timrå första året. ”Zäta” (Henrik Zetterberg) hade stuckit och vi var tippade dyngsist, men kom trea och gick till semi. Då var det lite hysteri i Timrå, och fullsatt jämt. Det var jättekul och Örebro har gjort ungefär samma resa.

Nyförvärvet Derek Ryan blev en fullträff. Han kom från ingenstans, österrikiska Villacher, och blev poängkung i SHL. Hur hittade ni honom?

– Pontus Gustafsson (Örebros general manager) var nere och såg honom, och han scoutade bra. Samtidigt visste vi att det var en liten chansning. Fler spelare har varit i närheten av att göra hundra poäng i österrikiska ligan och inte lyckats i SHL, men det gjorde han. Derek är en fantastisk spelare. Han läser spelet jättebra, är smart, sticker in nosen i rätt lägen, återvinner pucken genom att lyfta på klubban, hittar avgörande passningar och är genombrottsfarlig utan att vara jättesnabb.

Kan du beskriva hajpen som råder i Örebro inför klubbens första slutspel?

– Det är fantastiskt. Jag sa redan förra året att vi fick ett sådant stöd från supportrarna, både i hallen och på stan. Alla var positiva och så har det fortsatt. Vi har spelat bättre och ligger bättre till nu, men att vi har haft den beläggningen i ishallen... Ingen annan klubb är i närheten.

Så ”Gnällbältet” är en myt?

– Ja, än så länge tycker jag det. Vi får väl se... De kanske blir bortskämda efter några år, men hittills har det varit fantastiskt roligt.

Vad betyder din rutin i det här läget? Du ledde HV71 till SM-guld, har upplevt nio slutspel som tränare och två som spelare.

– Ja, jag spelade två slutspel med Djurgården – och vann två guld. Det jag vill förmedla är att det bara är positivt. Ta chansen! In och njut! Den här möjligheten kanske aldrig kommer tillbaka.

Kan Örebro vinna SM-guld redan i år?

- Ja, klaffar allt kan vi göra det. Vi har gjort bra matcher mot alla lag, särskilt topplagen. I ett slutspel handlar det om att våga. Vi ska spela vårt spel, även på bortaplan.

”Höjer rösten ibland”

Vilka är dina främsta egen­skaper som tränare?

– Att jag lyssnar på folk, stöttar och är positiv och noggrann. Jag är inte den som skriker varje dag, men jag höjer rösten ibland. Gormar man varje dag vet inte spelarna när man menar allvar. 

Som tennisspelare, då?

– Samma egenskaper jag hade som hockeyspelare, förmågan att läsa spelet och viljan att vinna matcher. När jag spelar tennis, som i SM, tror jag att jag har nytta av att jag har varit elitspelare i hockey. Jag inbillar mig i alla fall att jag inte blir lika nervös som många andra och det är en skön känsla.

Och rent slagtekniskt?

- Stoppbollar, kanske.

Det är du och Mikael Pernfors?

– Ha, ha, ha. Jag är ett fantastiskt bollgeni, men där ligger jag nog i lä. Det var fantastiskt att se honom träna.

Känslig fråga, men är du mer intresserad av tennis än ishockey?

– Vad ska jag svara på det? Jag älskar ju hockey, men är det en stor tennisturnering på tv väljer jag nog att se tennisturneringen. Det kanske beror på att jag jobbar dagligen med hockey, och då blir det roligare med något annat.

Om du skulle få chansen att leva om livet, hade du då satsat på hockey eller tennis?

– Jag har haft jätteroligt med hockeyn, som när jag vågade sticka till Schweiz och fick sex år där. Det var fantastiskt kul att bo i Lugano, och jag fick vinna SM med Djurgården de två år jag var där. Nu vet jag hur det är, så jag skulle jag nog välja tennisen.

Johansson listar sina favoriter – här är lirarna han gillar bäst

Tennis

1) Roger Federer

”Den bästa spelaren jag har sett. Han får allt att se så enkelt ut. Jag ville egentligen ha Björn Borg som nummer ett, men Federer är så nära det optimala man kan komma.”

2) Björn Borg

”Han var känd som gruskung, men vann fem år i rad på gräs. Det berättar hur stor

han var, om hans vinnar- skalle och vilket psyke han hade.”

3) Novak Djokovic

”Hans fysik och balans i spelet är fantastisk. Han, Federer och Borg är dessutom väldigt ödmjuka idrottskillar. Det gillar jag i dagens samhälle, där mycket går ut på att vara kaxig.”

Ishockey

1) Peter Forsberg

”Han är den störste genom tiderna, den forward som har varit mest allround. Peter hade både vinnarskallen och kunnandet och var bäst när det gällde.”

2) Nicklas Lidström

”En fantastisk spelare som höll en hög lägstanivå i match efter match och var bra både defensivt och offensivt. Ja, han var bäst på allt.”

3) Henrik Lundqvist

”En vinnarskalle som förtjänar ett Stanley Cup-guld. Jag har aldrig sett en bättre målvakt. Jag har tränat tennis med honom och han är en väldigt ödmjuk människa. ”