Leifby: Hur tänkte ni? Det är ju inte riktigt klokt
Isarna är nyspolade, skridskorna nyslipade, klubborna nylindade, kedjorna nykomponerade, kaffet nybryggt, Dick Axelsson nyväckt, nybadad, nykn…ådad och nytänd.
Säsongen är här, kör igång, vad väntar ni på, vi är nyfikna.
Det är nu det börjar, är det nu det tar slut?
Premiär.
Eller uruppförandedagen, som Tommy Sandlin kanske skulle ha sagt.
I åtminstone 35 år har jag gått på den här typen av ishockeymatcher som spelas på den enda dagen på säsongen då alla är lika bra och dåliga, lika nära det bästa och det sämsta som spelåret har att erbjuda.
Vattenkammat hår, rakvattenbaddade kinder, rastlösa ben.
Ni vet känslan, hur en särskild sorts hockeydagar kan få fötterna att pinna på lite extra ju närmare vändkorsen, biljettluckan och hallen in till hallen man kommer.
Det går av sig självt, utan att vi behöver tänka på det.
Nu är allt annorlunda.
190 dagar har gått sedan de senaste matcherna spelades i SHL i mars.
De som ingen gick på, de som ingen minns.
Växjö-Färjestad, 4-7.
Målskyttar!?
Bunkrat Bullens pilsnerkorv
Sedan den dagen har vi bunkrat Bullens pilsnerkorv jävlar i den så att vi skulle kunna arrangera ett distriktsmästerskap i varpa hemma i köket, suttit i karantän, handspritat händerna skridskoslipstenstorra, hållit avstånd och videosamtalat oss till vansinne med mor- och farföräldrar.
Vi har befarat det värsta, önskat något annat, förberett oss på något mittemellan och på att allt kanske inte kommer att bli som vanligt på ett tag.
Annat kan man säga om flera SHL-klubbar som under sommaren rustat trupperna som om ingenting hänt.
SHL har genom sin duma slagit tillbaka mot all kritik och centralt kommunicerat att lönerna minsann pressats i serien.
Enligt ”mätningar” SHL:s sportchef Johan Hemlin hänvisar till i en DN-artikel ska klubbarna sänkt sina lönekostnader med nio-tio procent.
Problemet med ”mätningen” är att de har jämfört lönerna i mars månad, när klubbarna har värvat klart och satsat allt de har, med lönerna nu i augusti då de är mycket lägre jämfört med i slutet av säsongen.
Leksand sägs ha haft skyhöga spelarkostnader i slutet av förra säsongen, och om de nu har sänkt dessa till ”måttliga” 45-50 miljoner, är det då att ta ansvar?
För rent krasst är det så här;
Säsongen bommade igen i mars, precis som Sverige och världen, Skåne och Gävle, och där och då kan man tycka att fler än ett par, tre klubbar borde hållit igen.
Några få undantag
Men sedan de där dagarna i mars har det permitterats i en ände och värvats in högavlönade spelare i en annan.
Det är ju faktiskt inte riktigt klokt.
Nu står vi här inför en säsong där det förmodligen inte kommer att komma in fler än 500 åskådare i arenorna inom överskådlig framtid, det viskas om att vissa klubbar kommer att klara sig i ett par månader, andra lite längre, och de enda som inte förstår någonting är… klubbarna.
Vi har alltså 14 SHL-lag som fortfarande har en lönebudget på 40–50 miljoner kronor trots att 30 procent eller mer av intäkterna med största sannolikhet kommer att gå förlorade.
Hur tänkte ni?
Förutom några få undantag, var det verkligen ingen som i mars eller under sommarmånaderna tänkte tanken att det kanske inte skulle kunna gå att ha fullsatta hus två dagar i veckan i september och ett halvår framåt?
Ligan som skrivit det bästa tv-avtalet i svensk idrottshistoria, det som ger de 14 klubbarna cirka 550 miljoner per säsong att dela på, har plötsligt inga pengar.
– Fler och större bidrag från staten, skriker nu de som vanligtvis tycker att skatten är för hög och annars inte brukar vara så pigga på att förordra just bidrag.
Jag tycker också att staten ska hjälpa idrottsrörelsen men det finns faktiskt gränser, och det finns något som kallas moral.
Innan det delas ut några bidrag tycker jag att klubbarna ska redovisa sina siffror, alla kontrakt, löner, ja varenda lite nuffra som nedtecknats sedan i våras.
Jag vill se en revision, fram med allt, visa oss!
Och innan det stora räddningspådraget drar igång är det värt att ställa sig frågan vad det egentligen är vi vill rädda.
En annan intressant fråga en premiärdag likt denna, och som det varit knäpptyst om från annars mycket frejdigt fäktande SHL-förkämpar, är den som avgående SHL-vd:n Michael Marchal lyfte härom dagen.
De rika SHL-klubbarna ska hjälpa de fattiga genom krisen.
Utspelet väckte reaktioner och Luleås Hockeys vd Stefan Enbom var inte nådig i en intervju med Norrländska Socialdemokraten.
– Vi kommer aldrig låna ut en krona till en annan förening!
Okej.
Men om det tas ett majoritetsbeslut i SHL om att tv-pengarna ska fördelas annorlunda, mer till de som behöver det, mindre till de som klarar sig ett tag till, blir ni då inte tvingade att ”låna ut” pengar ändå?
Säsongen är här, hörrni, det ska dumpas puck igen, skjutas slagskott hårda som satan, mål ska granskas, domare kritiseras, tränare sparkas.
Allting är som vanligt men ingenting är sig likt.
Vilka vinner, vilka åker ur?
Vilka klubbar tog sitt förbannade ansvar när det behövdes som mest?
