Ros: En seger avgör inte om vi har en Zabel-effekt

Tomas Ros

Djurgården och Tony Zabel fick en perfekt nystart.

Fullsatt, galet tryck på Hovet och tre poäng mot serieledaren Leksand.

Men det krävs mer av Djurgården för att en comeback i elitserien ska vara realistisk och en seger är inget trendbrott.

Allt hänger på om Zabel lyckas utveckla och förädla de unga spelarna i laget.

Det är lätt att man dras med i den eufori som kändes, hördes och syntes i Hovet i går.

8 094, nåja, mycket glada djurgårdare skrek rakt och det hördes ramsor om SM-guld.

Tränarbytet, från Charles Berglund, till Tony Zabel har gett en snabb effekt, som ­alla tränarbyten gör omgående, och hemma­laget gjorde sin bästa match för säsongen.

Det var ordning och reda under 60 minuter och både spelet i powerplay och boxplay såg bra ut.

Zabel-effekt – kanske.

Tror visserligen att vem som helst hade kunnat stå i hemmabåset i går. Allt var uppdukat för hemmaseger. Positiv inverkan av att ledaren Douglas Murray var tillbaka i laget och att det var en måstematch.

Det går snabbt att notera att Djurgården inte gjorde så många misstag, man var fokuserade i uppspelsfasen, sorterade i hemjobbet och kämpade och slet, grunden i ishockey, i varje byte. Det var så här man trodde att Djurgården skulle spela efter degraderingen och det var såhär enkelt, 6–2 mot Leksand, det egentligen skulle gå för laget.

Men sanningen har blivit en annan och Djurgården tvingas nu vinna två av tre matcher i fortsättningen för att ha chans att ta sig tillbaka till högsta serien.

Djurgårdens hopp står nu till att Zabel ska lyfta, utbilda, förädla de unga i laget. Det kan han efter flera år som junioransvarig i föreningen.

Jag log för mig själv på Hovet

Det är inte Christian Eklund, Jimmie Ölvestad, Kristoffer Ottoson eller Fredrik Bremberg som ska ta Djurgården mot elitserien – det är juniorerna och de med utvecklingspotential. Jag tänker på Alexander Wennberg, tre mål i går, Pontus Åberg, ett mål, Marcus Sörensen, tre assist. Där har Djurgården tre duktiga hockeyspelare, som kan bli riktigt bra. Sedan måste backen ­Linus Arnesson in i laget. Ofattbart att han inte går in på sju backar i Djurgården  med den ­utvecklingskurva som han har haft under hösten.

Med rätt utbildning och med rätt styrning och ungdomlig entusiast kan det blir en rolig säsong för Djurgården, trots allt.

Jag log för mig själv på Hovet i går. Inte av stämningen. Men av att rätt spelare i Djurgården var nyckelspelare och matchvinnare.

Segern precis vad laget behövde

Douglas Murray var rejäl och bra. Men Patric Hörnqvist och Gabriel Landeskog syntes knappt. Visst var Landeskog nyttig i boxplay och Hörnqvist sliter kopiöst. Men det är fel, självmål av Djurgården, om lockout-spelarna dominerar, just nu, när NHL-lockouten enligt många uppgifter snart är över.

Nu blir inte tappet, vid en omstart i Nordamerika, inte så arbetsam för stockholmarna eftersom nye huvudtränaren Tony Zabel kan förlita sig på unga och nya Djurgården.

Segern i går var precis det som laget behövde. Lite arbetsro. Lite harmoni och självförtroende. Men samma arbetsinsats behövs över hela isen i de kommande fyra matcherna, samtliga på bortais. Annars blir tränarbytet inget värt.

Det är lätt att ge allt när Hovet är fullsatt och det är fest. Men det är en annan sak att orka göra det i Arena Polarica, mot Asplöven, eller i Nelson Garden Arena efter en bussresa på sex timmar. Då avgörs om vi har en Zabel-effekt.

Inte efter en seger, mot ett lojt Leksand, påhejat av en fanatisk publik.