Wennerholm: Timrå borde redan ha varit i SHL
Publicerad 2018-03-09
Årets hockeyallsvenska final har alla förutsättningar att bli en klassiker.
Två folkkära lag som avslutade med ett infekterat möte i Leksand senast och snabbt byggt upp en spänd rivalitet.
Men helst hade jag inte velat se den alls.
Timrå borde redan varit i SHL.
Nu ser verkligheten ut som den gör och jag kommer naturligtvis sitta klistrad framför de här matcherna som vanligt.
Ja, speciellt den här finalen.
Den osar redan.
Att Leksand är där är ingen skräll, men unga Timrå är i mina ögon årets överraskning i svensk hockey.
Jag trodde inte ett smack på Fredrik Andersson som tränare. Han hade aldrig varit head coach på den här nivån och mest hobbycoachat juniorlag de senaste tio åren då han varit europascout för Buffalo Sabres.
Hade jag gjort en lista inför säsongen på vilken tränare jag trodde skulle få sparken först, hade förmodligen Freddan hamnat i topp.
Yngsta laget är bäst bakåt
Som tur var gjorde jag aldrig någon sådan lista och Fredrik Andersson är Årets Coach i hockeyallsvenskan.
Han har fått seriens yngsta lag att flyga och spela mer disciplinerat än ett gäng 30-plussare med femton säsonger under suspensoarerna.
Han - och hans stab - har fått i stort sett varje talang att växa.
Det första lag att släppa in färre än hundra mål (99) sedan hockeyallsvenskan fick sin nuvarande form med 52 grundseriematcher för tio säsonger sedan.
Sportchefen Kent ”Nubben” Norberg och hans Timrå verkar på väg mot ett ny storhetstid.
Zäta tog de upp senast
Jag minns fortfarande säsongen 1999/2000 då medelpadingarna gick upp senast efter arton långa säsonger i allsvenskan och dåvarande div I. Med en ung Henrik Zetterberg i laget och med Nubben som assisterande coach i båset. Och med Fredrik Andersson som back up i målet till HV71:s gamle guldhjälte Boo Ahl.
Det följdes några underbara år när Timrå var SHL:s verkliga charmgäng.
Nu känns det som historien går igen.
Ändå tror jag Leksand vinner det här.
Ja, jag vet att det är en riktig ryssväng från mitt tidigare resonemang.
Men Leksands gjorde flera tunga miljoninvesteringar strax innan transferfönstret stängde i februari just med tanke på det här.
Att vara bäst när det gäller.
Att ta klivet upp till SHL. Inget annat lag i hockeyallsvenskan är i närheten av den miljonrullningen.
Och efter att ha sett Tyskland slå ut både Sverige och Kanada och nästan ta sig hela vägen till ett OS-guld i Sydkorea, känns det som en tysk vår väntar även i Leksand.
Jag är säker på att både nyvärvade Marcel Müller och Daniel Pietta fått ett lyft av OS-framgången, båda med meriter från det tyska landslaget. Även de inte själva var med den här gången, känner de varenda spelare i bragdlaget.
Leksands tränare Leif Carlsson har utmärkta kontakter i Tyskland och vet precis vad han fått klubben att värva in. Även kanadensiska backen Austin Madaisky har tyskt pass och är hämtad från DEL.
Den rutinen, den internationella erfarenheten tror jag blir avgörande i det här skedet.
Men sportslig rättvisa?
Nej, jag tycker att vinner man en underliggande serie ska man belönas och flyttas upp direkt. Svensk hockey måste skapa ett andningshål för lagen i framförallt allsvenskan och division I.
En väg upp när tv-pengarna gjort inkomstklyftorna enorma. Och ännu enormare från nästa säsongen.
Ta Västerås som vann hockeyallsvenskan 2014/15 då SHL skulle utökas till 14 lag och det fanns två öppna platser och totalt fyra SHL-platser att spela om.
I historiens första hockeyallsvenska final blev Västerås rånade av Karlskrona i match tre i ABB Arena och blekingelaget vann med 4-3 efter en evighetssudden.
Västerås vann skotten med 63-34 och det var en förödande förlust.
De var piskade att vinna när de åkte ner till Karlskrona för match fyra.
Där ledde de med 1-0 tills det var drygt sju minuter kvar då blekingelaget vände och vann med 2-1.
Efter det var seriesegrarna knäckta., trots att de hade en andra chans att spela sig upp i SHL i ett direktkval mot Rögle.
Där var de chanslösa och förlorade med 4-1 i matcher, trots att de haft skåningarna tre placeringar och tretton poäng bakom sig efter 52 seriematcher.
Det blev början till fallet för Västerås, som var i division I två säsonger senare.
Små marginaler i slutet av säsongen, som fick förödande konsekvenser.
