”Det var jobbigt – jag fick utstå mycket skit”
Publicerad 2014-06-30
Bert Robertsson om de omtalade tårarna
Bert Robertsson, 40, klev häromdagen in på en pizzeria i Skellefteå. Om han var igenkänd?
– Jodå. En kille i köket sa ”Det är ju han som gråter”, säger Robertsson och skrattar.
Möt Skellefteås guldtränare i en öppenhjärtig intervju om tårar, kritiken efter den omtalade presskonferensen, och hur det ska bli att träna antagonisten Daniel Widing.
Sportbladet ringer Bert Robertsson för att gratulera honom på 40-årsdagen.
– Tackar! När jag var en liten pjatt tyckte man ju att vid 40, då är man nästan död. Men jag känner mig mer som 25 och det har inte slagit till någon åldersnoja. Känns faktiskt ganska skönt och behagligt trots att jag är 40. Några har kallat mig gubbe, men så känner jag mig inte.
Trots att han har 128 NHL-matcher på meritlistan var Bert Robertsson en doldis i Hockeysverige fram tills han blev assisterande tränare i Skellefteå 2011. I dag är han en av SHL:s största profiler, eftersom han så ofta och så starkt visar sina känslor.
Under finalserien mot Brynäs 2012 munhöggs han med Daniel Widing, något som fångades upp av tv-kamerorna.
Efter att Skellefteå förlorat finalen bjöd han på klassiska tårar i en intervju med SVT.
I november 2013 lämnade han en presskonferens i tårar eftersom han ansåg att Modos tränare Anders Forsberg hade smutskastat Skellefteå AIK.
”Folks reaktioner mer pinsamma”
Den sistnämnda händelsen delade folks åsikter. 60 procent av Sportbladets läsare menade att Robertsson grät krokodiltårar medan 40 procent menade att han är en känslomänniska.
– Det har blivit mycket snack om den presskonferensen. Det var kontroversiellt att någon sa ifrån på det sätt som jag gjorde. Men jag skäms inte för någonting, däremot tycker jag att folks reaktioner många gånger är mer pinsamma än det jag presterade på den där presskonferensen. Folk har svårt att hantera någon som uttrycker sig på ett sätt som inte passar dem. Men det faller mer skam över dem som tycker att det är jobbigt att lyssna på någon som säger ifrån.
Petter Rönnqvist och Sanny Lindström var kritiska i C mores sändning och både Suzanne Sjögren och Karin Frick sågade dina tårar i en blogg på TV4.
– På något vis förstår inte de här människorna vad det handlar om. De tror att det handlar om att jag inte fick fram min vilja, men för mig handlar det mer om relationer, där man tror att man vet var man har varandra, men så visar det sig inte vara så.
– Det är intressant hur folk reagerar på olikheter. Nu är det mycket snack om det som har hänt i Kiruna, då blir det kontroversiellt. Så fort det är något som sticker ut så ska folk fördöma. Jag tycker att vårt samhälle har kommit längre än att man ska fördöma olikheter.
”Skönt att slippa spela teater”
Var det jobbigt med den kritik du fick efter presskonferensen?
– Jag fick utstå mycket skit, så det var jobbigt där och då, men jag har lärt mig mycket om mig själv och hur media fungerar. Vår bransch är tuff, förbaskat tuff. Traditionellt sätt får man inte visa sig sårbar och svag. En hockeytränare ska vara stenhård och inte röra en min om man får en pungspark. Men jag har inga problem att visa känslor och det känns skönt att slippa spela nån jävla teater. Det viktigaste är att de runt omkring mig vet vem jag är.
Har du i efterhand konfronterat de som kritiserade dig?
– Jag behöver inte basunera ut det i media inför hela svenska folket utan tar det med dem som det berör. Jag blev illa behandlad av en del, men jag har tagit det med dem.
Har du även fått mycket stöd?
– Ja, verkligen! Eftersom jag håller på och flyttar hade jag en Skellefteå-skåpbil när jag besökte en pizzeria häromdagen. Killen på pizzerian frågade om jag var tränare eller spelare för han kände inte igen mig. Jag sa att jag var tränare, men han tvivlade. Då gick han och hämtade en kille i köket och frågade om han kände igen mig. ”Jaja, det är ju han som gråter”, svarade killen. Då fick jag en kram och en extra läsk. Där och då kände jag att det finns folk som sympatiserar med mig.
Har talat ut med Widing
Folket i gruvan då?
– Det är en symbol för folk som jobbar väldigt hårt och kanske inte behöver så mycket mer kredd än att de får vara en del av Skellefteå. Jag hade fått några historier berättat för mig innan den här presskonferensen och det hade surrat kvar i huvudet på mig, hur de i gruvorna måste kunna lita på varandra och finna en stolthet i att vara en del av något större. Jag menar, kliva ner i gruvan, jobba stenhårt och aldrig se dagens ljus, hur fan motiverar man folk till att göra det? Jo, de vill vara en del av Skellefteå och känner för sin hembygd. Då är Skellefteå AIK en del av deras stolthet. Då vill man inte att någon ska smutskasta Skellefteå AIK.
Skellefteå har värvat din gamle antagonist Daniel Widing. Hur känns det att träna honom?
– Vi har ju en nybyggd gymlokal med brottarmattor, så nog fan ska vi kunna göra upp, hehe... Vi hann stifta bekantskap innan grabbarna stack iväg på semester, så vi har träffats och talat ut. Det är lättare att komma överens när vi strävar mot samma mål. Vi förstår båda två att det har blivit en mediagrej av vårt tjafs. Men mer än så är det inte. Vi är båda två tjuriga vinnarskallar och nu ska vi dra åt samma håll.
”Vi har rotat oss i Skellefteå”
Skellefteå har annars tappat flera tunga namn; Jimmie Ericsson, Bud Holloway, Petter Emanuelsson, Pierre-Edouard Bellemare, Jocke Lindström, Jonas Frögren, Johan Alm, Melker Karlsson, Oskar Sundqvist. Dessutom riskerar man att tappa Oscar Möller. Men Bert Robertsson är inte orolig.
– Vi fokuserar mer på de vi har kvar än den som har lämnat. Under den tid som jag har varit i klubben har vi varje säsong tappat massvis med spelare, men ändå haft slagkraftigt lag när säsongen dragit igång. Vi tror på det vi håller på med och hittar lösningar på alla problem som uppstår.
Ser du någon spelare som kommer ta ett extra kliv?
– Vi har unga killar som är förbaskat talangfulla, bland annat fem spelare som gick i NHL-draften. Anton Lindholm har vi sett är ett embryo till en storspelare, Arvid Lundberg likadant, Sebastian Aho, Marcus Pettersson, Axel Holmström. Men jag kan rabbla hur många som helst.
Du går in på din fjärde säsong i Skellefteå. Det känns som att du vill stanna i klubben livet ut.
– Jag har två år kvar på kontraktet och jag och min familj har rotat oss här och trivs fantastiskt bra. Branschen är som den är och för att få vara kvar måste man vara framgångsrik. Det är också en drivkraft för mig, att skapa en trygg tillvaro för familjen. Jag vill stanna i Skellefteå en lång tid framöver.