Abrahamsson: En maktdemonstration

LULEÅ. Tyvärr Luleå, det här går inte.

Den andra finalen var en grym maktdemonstration från Skellefteås sida.

Och redan på torsdag tror jag laget är svenska mästare.

helskärm

Många hade hoppats och förväntat sig en jämn och oviss final. Men Skellefteå är för bra och är i rekordfart på väg att döda spänningen.

Visst, det är först till fyra segrar som gäller, men känslan är att det inte spelar någon roll vad Luleå hittar på.

I dag försökte Luleå utmana på kraft och speed i den första perioden och framåt fungerade det helt okej. Problemet var att de inte klarade av att kombinera med det med ett stabilt försvarsspel.

Har så många hot

Det är som med det berömda täcket, hur Luleå än försöker att dra i det hittar Skellefteå öppna punkter där de sätter in stötarna. När Luleå försöker matcha upp mot Skellefteås tempo går det för fort och de tappar organisation och struktur i sitt eget spel.

Skellefteå har så många offensiva hot att det till slut blir omöjligt att stå emot.

Tidigare under slutspelet har det mesta handlat om ungdomskedjan med Emanuelsson, Lindberg och Melker Karlsson. I går vaknade Bud Holloway till.

Den andra finalens stora spelare var nyblivne 19-åringen Viktor Arvidsson. Det var Arvidsson-show och han var arkitekten bakom tre av de fyra första målen.

Att Arvidsson räknas som trettonde forward och bara hade 8.32 minuters istid säger egentligen det mesta om lagets offensiva slagstyrka.

Luleå kom ut på ett helt annat sätt jämfört med den första finalen. De fick både ett tidigt ledningsmål och ett ypperligt läge att öka till 2–0 när de fick spela fem mot tre i över en minut.

Men Pontus Petterström & Co klarade av det

Och strax efter att laget blivit fulltaligt kvitterade Petter Emanuelsson. När perioden var slut hade gästerna skaffat sig en 3–1-ledning.

Johan Gustafsson som var strålande i den första matchen var betydligt mer mänskligt i kväll. Samtidigt hade han extremt dålig hjälp av sina utespelare och samtliga fyra mål kom från nära håll.

Efter halva matchen hade Skellefteå ökat på till 4–1.

Visserligen reducerade Luleå och hade bud på ytterligare något mål i mittperioden, men känslan var hela tiden att Skellefteå hade full kontroll.

Och den tredje perioden blev en enda lång transportsträcka. Luleå orkade aldrig komma in framför Joacim Ericsson. Att Jonas Rönnqvist tog ut målvakten först då 1.20 återstod kändes som ett tecken på uppgivenhet.

Så vad ska Luleå göra?

Å ena sidan måste de försöka hitta på något. Å andra sidan har det sitt väl innötta system som de känner sig trygga med.

Problemet är att det inte räcker till mot Skellefteå som är ett par klasser för bra.