Ros: FBK:s agerande – ett friskhetstecken
Publicerad 2013-12-05
Vad händer i trygga familjen Färjestad?
Pelle Prestberg, Jörgen Jönsson och nu Andreas Johansson.
En efter en så klipps navelsträngen av mellan legendarer och klubben.
Ett friskhetstecken – i mina ögon.
Färjestad har precis lämnat bottenskiktet i SHL.
Man har fått fart på spelet och poängen har börjat att trilla in.
Klubben har också genomgått en förändringsfas där en ny sportchefs utsetts efter att Jörgen Jönsson gått ut och berättat att han inte orkar med uppdraget.
Nu kommer nästa bomb – assisterande tränaren Andreas Johansson sparkas.
Rakt upp och ned.
Inga omskrivningar eller texter inlindat i bomull om omplacering eller liknande.
Familjefadern Loob åberopar följande:
Under den sexveckorsperiod jag haft rollen som sportchef har det blivit tydligt för mig att Andreas höga ambitionsnivå som tränare skapat en viss otydlighet i signalerna till gruppen.
Med andra ord: Johansson vill mer. Huvudtränaren Leif Carlsson orkar inte lika mycket.
Tränarna – två helt skilda människor
Jag tror också att den senaste veckans schism i laget där kapten Rikard Wallin och veteranen Christian Berglund petats från SHL har haft inverkan.
Är övertygad om att Wallin tagit illa vid sig och att Andreas Johansson blivit måltavla för ilskan.
Johansson och Carlsson är för övrigt två helt skilda människor och när Carlsson gillar en trygg värld och miljö där alla är vänner så vill Johansson motsatsen.
Han gillar att pressa sig själv, hans närmaste kollegor och givetvis laget till max, eller allra helst 110 procent.
Carlsson gillar att ta den enkla vägen, gärna ha bullar med sig till fikabordet och diskutera vad man ska göra i helgen och snacka mys och pys. Johansson vill ha bästa laget på isen. Tuffa tag med krav.
Det har blivit jobbigt för Carlsson att hantera och spelarna i laget i allmänhet, och veteranerna Berglund och Wallin i synnerhet, har märkt det här och kunnat trycka på en öm punkt hos Håkan Loob.
Otydlighet och olika viljor.
Sådant gillar inte Loob.
Han valde att offra Johansson.
FBK bättre utan ”piskan”
I min värld är Johansson en duktig, och extremt ambitiös, tränare som i stort sett bor på arbetsplatsen, Löfbergs Arena. Han har drömmar och häftiga önskningar.
Men som assisterande tränare måste han infinna sig i den lunk och organisation som huvudtränaren vill ha, i det här fallet Carlsson.
Det har inte Johansson klarat av att känna av.
Jag tror faktiskt, kanske låter konstigt, att Färjestad kommer bli bättre, på kort sikt av den här förändringen. Spelarna får en behagligare arbetsmiljö, utan krav, utan Johanssons svarta ögon och utan den där extra piskan i ryggen.
Med på kort sikt menar jag den här säsongen, det återstår ju bara 27 matcher av den.
På lång sikt tappar Färjestad en blivande huvudtränare. Han aldrig tänka mig att Johansson klarar av att svälja stoltheten och komma tillbaka till tränarrollen i Färjestad.
Tröjan i taket spelar ingen roll...
Färjestad har faktiskt en historik att vara tuff mot sina ex-stjärnor.
Johansson är bara en i mängden av så kallade legendarer som inte bjuds in på släktträffen i Löfbergs Arena.
Mathias Johansson. Peter Nordström. Pelle Prestberg och Mikael Johansson är andra som fått lämna den anrika föreningen när Håkan Loob tagit tuffa och arbetsamma beslut.
Sånt gillar jag.
Namnet på ryggen.
Eller om man han tröjan i taket, ska inte spela någon roll när man ser till klubben, eller lagets bästa.