Riktig kärlek handlar inte om rosbuketter
Jag har fått en annan typ av gester
Du är inte ensam.
Jag har heller inte varit med om något romantiskt – på det storslagna sättet.
Eller jo, varmt tack till min första kille som brände en cd-skiva med låtar.
Till det fick jag ett brev, där han hade skrivit varför varje låt passade vår distansrelation.
Jag var väl 16 och tårarna rullade till ”Sista morgonen” med Niklas Strömstedt och jag hade aldrig någonsin varit så kär. Även om jag aldrig hävdat att jag är ett populärkulturellt geni, så kan jag i retrospekt tycka att verkshöjden på musikvalen var aningen låg. Men då talade Strömstedt rätt in i mig, ingen kunde skriva om kärlek som han.
I dag är jag gift. Med någon annan. Och det finns ingen story om ett storstilat frieri. Jag minns det ändå som i går: Jag satt bak i bilen med vårt första – och då enda – barn och kom på att det vore rimligt att gifta sig. Och utan att dela med mig om idén bokade jag en tid på Stadshuset och informerade chauffören, alltså min man.
Han var motsträvig, varför förstöra ett hittills vinnande koncept, men argumentet ”varför inte?” vägde tungt.
Jag har aldrig (vad jag kan minnas) lagt ut några bombastiska kärleksförklaringar i sociala medier, och det har inte han heller.
Ibland har jag undrat varför alla andra verkar så sprickfärdigt kära och därför tvunget måste dela med sig det till de trehundra vänner och obekanta på Instagram?
En kollega sa: Jag tyckte nästan det var pinsamt att gifta mig framför folk.
Förståeligt. Det du har med en annan människa är ert. Ingen annan förstår ju ändå att det ni har är störst – av allt. Att inget par kan vara närmare än ni är. Att ni liksom vinner kärlekstävlingen.
Hur som helst, jag har inte varit med om de stora, filmiska scenerna.
Jag har aldrig suttit på någon undangömd klippa, delat på en flaska vin, sett ut över en brinnande solnedgång, inlindad i ömma ord.
Men. Jag har fått en annan typ av gester.
De praktiska.
Jag har aldrig behövt hämta ett glas vatten själv.
Jag packar aldrig upp en matkasse.
Jag behöver inte be om egentid. Den finns naturligt i vardagen.
Jag har förstås fantiserat om hur det vore att få vara med om det folk i sociala medier verkar vara med om. Och jag har blivit avundsjuk på de par som lägger ut bilder på varandra och strösslar det mjuka, ömma i offentligen. Men har med åldern insett att även där kan det knaka i fogarna, kanske till och med lite mer?
Den pragmatiska kärleken är den som i slutändan räknas.
Inte buketten du kanske får i dag.
