Ge politikerna – inte de unga – skärmförbud
Unga som inte förstår sociala medier blir lätta offer för antidemokratiska krafter
Den senaste tiden har sund skepticism mot sociala medier gjorts till populistisk portalfråga. Tendentiösa utspel kring smartphones och skärmar utnyttjar föräldrars fullt rimliga oro för barnens utveckling. Kristdemokraternas Ebba Busch kallar sociala medier för ”knark”, och Liberalernas Johan Pehrson ska ”koppla ett järngrepp om nätjättarna”. Den senare vill till och med, på äkta Sovjetmanér, att EU tar över ägandet av Tiktoks europeiska verksamhet.
Med brösttoner kallades sociala medie-företagens svenska representanter till Utbildningsutskottet. Här skulle grillas (annat än korv); svar och löften om bättring krävdes!
Men utfrågningen av nätjättarna blev ett gemytligt kafferep bakom stängda dörrar. Ingen kopplade något ”järngrepp” om gästerna – tvärtom. Enligt uppgift var stämningen precis så jättetrevlig den kan bli när gamla kompisar träffas igen. Vänskapsbanden mellan politiken och techbolagens svenska företrädare är starka. Lobbyisterna som tog för sig av kakorna har i många fall arbetat politiskt för just de partier som ska reglera dem.
Låt oss vara tydliga med en sak: sociala medier är designade för att vara beroendeframkallande. De prioriterar innehåll som ska få dig och dina barn att stanna lite längre och komma tillbaka en gång till. I timmar, dagar, under resten av ditt liv. Men politikens dubbelmoral kring sociala plattformar är enorm.
TV4:s Kalla fakta har dragit fram Sverigedemokraternas trollarmé i ljuset. De SD-anställda bedriver en koordinerad manipulation av det demokratiska samtalet. Sådant påverkar valrörelser, och det skapar dessutom jordmånen för framtida samhällsdebatter som framtidens väljare ska uttolka online. De ryskinspirerade påverkansstrategierna fungerade för Donald Trump, och de fungerar även här.
När samarbetspartierna fortsätter blunda, blir SD:s trollfabrik hela Tidösamarbetets outsourcade opinionsmaskin
Inget pekar på att politiken kommer fungera självsanerande. Jimmie Åkesson skiter i kritiken, och hans Tidö-kollegor ställer inga ultimatum; regeringsmakten står på spel. Åkesson säger uttryckligen att SD fortsätter på inslagen väg. Manipulationen är avgörande för partiets – och således Tidöregeringens – makt. När samarbetspartierna fortsätter blunda, blir SD:s trollfabrik hela Tidösamarbetets outsourcade opinionsmaskin.
Därför behöver 2026 års förstagångsväljare känna igen tecknen på en påverkansoperation i sociala medier. De behöver kunna använda verktyg för att avslöja AI-klonade röster och deepfakes, förstå skillnaden är mellan satir och desinformation, kunna sticka hål på uppblåsta views- eller likesiffror. Annars kanske de tror att ”alla” tycker att moskéer ska rivas. Och hur tar man reda på vilket riksdagsparti som sprider konspirationsteorier på wakeuparabs.se?
En fransk forskningsrapport, finurligt kallad ”På jakt efter den tid som flytt”, citeras flitigt av förbudsivrarna. Den föreslår bland annat att ingen under 13 år ska ha en smartphone kopplad mot internet. Ingen under 18 ska få använda Tiktok, Instagram och Snapchat. Författarna, Servane Mouton och Amine Benyamina, har fått politiskt gehör i sitt hemland. President Emmanuel Macron har – på Instagram – gett sin regering fram till början av juni att omsätta rapporten till ”action”.
Resultatet: Ingen mellanstadieelev ska kunna googla fram svaret på något den känner eller ser. När de blir myndiga ska de oförberedda kastas in i ett politiskt sanktionerat nätkrig. Vad tror ni händer med demokratin då?
Här är en annan idé: förbjud politiska partier med omnejd att använda sociala medier. För den största samhällsfaran är inte lille Kalles beroende. Politiken har ett osunt förhållande till skärmarna. Förutom att de uppenbarligen tycker att Putin-style trollfabriker är något vi får vänja oss vid, har de gjort sociala medier till huvudkanal för all samhällsinformation. Partier, politiker, myndigheter, kommuner – samtliga samhällets institutioner använder sociala medier som sin primära, officiella kanal. Ministrar, myndighetschefer och riksdagsledamöter blandar saklig information, raljanta påståenden och ”jag bara frågar”-tönterier på sina konton. Dubbelmoralen är total – all kommunikation med medborgarna sker i det manipulerade, beroendeframkallande flöde man säger sig vara så oroad över.
I februari kom forskningsrapporten ”Smartphone Bans, Student Outcomes and Mental Health” skriven av Sara Abrahamsson för norska Folkhelseinstitutet. Studien kan inte påvisa kausalitet mellan smartphones och sämre skolresultat. Däremot visar den att barn som använder sociala medier är mer utsatta för mobbning. Sociala medier ger mobbaren verktyg som gör att hen i skydd bakom skärmen får distans till människan som är det verkliga offret. Plattformarnas algoritmer hjälper till med exponering och större spridning än vad verklighetens mobbning kan ge.
Jimmie Åkesson använder mobbarens eviga försvar – man måste väl få skoja?
Det är exakt samma metoder som SD:s nätkrigare använt för att exempelvis sprida de 150 klipp om Annie Lööf som egna mediehuset Riks producerat. Den förra centerledaren kallades ”Sharia-Annie” och var ”ett hot mot demokratin”. Jimmie Åkesson använder mobbarens eviga försvar – man måste väl få skoja? Han kallar det ”humor”, men förstärkta av kända och okända tangentbordskrigare kan det få våldsamma, fysiska konsekvenser. Exempel saknas inte, vare sig på skolgården eller i Almedalen.
Hjärnforskning visar att nätjättarna påverkar den mentala hälsan. Företagen skördar barnens maniska beroende – det utgör grunden till deras miljardvinster. Nätjättarna behöver också bli bättre på att moderera det demokratiska samtalet. Problemet är att det senare är tekniskt svårt, en juridisk balansgång och dessutom oförenligt med deras affärsidé. Konflikt och engagemang är en del av yttrandefriheten och genererar säljbar data, skapar trafik och annonsvisningar.
Självklart behöver vi försöka reglera – vad skulle vi annars göra? Men oavsett lagstiftning kommer det som händer på de digitala torgen även fortsättningsvis skapa klimatet på våra fysiska mötesplatser. Lobbyisterna har lyckats, sociala medier är irreversibelt integrerat i våra demokratiska institutioner.
Därför behövs den förmåga vars innebörd är tydligast på engelska: ”media literacy” – att kunna läsa mediet. Det är precis vad som står på spel. Att inte kunna avkoda det skärmen visar, skapar demokratisk analfabetism. En digitalt illitterat befolkning är perfekt för makthavare som använder sociala medier för att söndra och härska. Väljarna blir till lättstyrd röstboskap. Och det vill ju ingen. Eller?
