Husby och Degerfors: samma svek här som där
Magnus Hörnqvist om varför bilar brinner i förort och inte i bruksort
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2019-07-17 | Publicerad 2017-05-23
Under riksdagsdebatten om Husbykravallerna för några år sedan ställde Jimmie Åkesson en till synes enkel fråga. ”Om det handlar om klassklyftor, varför ser vi då inte sådana här kravaller i bruksorter?”
Det föll platt till marken. Frågan var för apart. Även allianspolitikerna resonerade i termer av klass och ojämlikhet. Lite yrvaket, men ändå. Kravallerna diskuterades mot bakgrund av statistik över arbetslöshet och skolresultat. För en stund väcktes rent av tanken om en fungerande välfärdsstat till liv.
Så ingen svarade på Åkessons fråga. Och själv tyckte han väl att det räckte med att ställa den.
De mediala associationerna var självklara. I förorterna skjuter kriminella gäng på varandra, snorungar kastar sten på blåljuspersonal och radikala muslimer tvingar döttrar att bära slöja.
Samtidigt, på en helt annan plats i Åkessons universum – i bruksorterna – tycktes rasisterna fira triumfer genom att sätta eld på flyktingförläggningar och rösta på SD.
Fast är inte Åkessons fråga värd att tas på större allvar? Om man faktiskt tror att det handlar om klassklyftor, vill säga.
Det brukar framhållas att kravaller av det slag som skedde i Husby, eller i Rinkeby, är ett verk av ett litet fåtal. Och det är sant. Men bakgrunden och drivkrafterna är inte sällan allmänt delade.
Upptäckten kan tillskrivas den engelske historikern EP Thompson som i en berömd uppsats riktade kritik mot tron att hungerkravaller var en direkt reaktion på hunger. Ja visst, deltagarna i 1700-talets upplopp var både arga och hungriga. Men de delade framför allt värderingarna med andra i samma situation. Och det var drivkraften.
Thompson fann ett outtalat samhällskontrakt som hade gällt under lång tid. Myndigheterna skulle ingripa när det rådde brist på basvaror. Men så skedde inte. Marknaden fick ensam diktera villkoren, och det uppfattades som ett oförlåtligt svek.
Mycket tyder på att det i dagens Sverige finns ett liknande samhällskontrakt. Och liknande upplevelser av kontraktsbrott.
Efterkrigstidens svenska välfärdsstat skapade långtgående förväntningar på omfördelning och statligt ansvar. Oavsett var man kom från eller bodde. Men särskilt inom arbetarklassen har välfärdsstaten starkt stöd.
Man kan invända att det är ett samhälle som inte längre finns. Men i sammanhanget spelar det ingen roll för välfärdsstaten lever kvar i människors medvetanden. Och det är dessa förväntningar som driver stenkastarna. Det är inte några kriminella värderingar, eller tramset om parallellsamhällen.
Bakom de djupt fördomsfulla bilderna om blivande IS-krigare och obildade rasister döljer sig en arbetarklass som fortfarande tror på fördelningspolitik. Det förenar förorten med bruksorten.
Jag läser sociologen Susanna Lundbergs utmärkta avhandling om Degerfors som kom förra året, Vi kan ju sälja det övriga landet till hugade spekulanter. Det som bara kallas för ”verket” försvann till stora delar för drygt tjugo år sedan, och den lokala arbetsmarknaden har inte återhämtat sig. På andra orter säger man ”bruket” eller ”fabriken”. Men det är samma historia. Och den kan skrivas från två håll. Det går bra för många samtidigt som det också går dåligt för många. Vissa hittar vägar att försörja sig, andra inte.
Men framtiden tynade bort, i en mer grundläggande politisk mening. Luften gick ur redan på 1990-talet. Verket var lönsamt och effektivt, produktionen flyttades ändå. Bokstavligen ingen står mellan arbetarklassen och dess försörjningsmöjligheter. Facket är bortspelat och ingen nämner socialdemokratin – trots att partiet fortfarande samlar 50 procent av rösterna i kommunen.
Ramberättelsen är känd sedan tidigare. Rolf Jansson skrev fram den i Stålbadet i Degerfors (2002). Men jag tänker att det är något med tiden. Inte ett år utan tjugo år senare.
År efter år har hurtfriska entreprenörer kastat ut offentligt finansierade livbojar som hållit folk flytande. Men långsamt sprider sig känslan att det inte är hållbart i längden. I förorterna slänger man in Lugna gatan som plåster på såren. I Degerfors är det egna företag inom upplevelseindustrin som knappt går runt. Kanske kan man själv hanka sig fram – men kan barnen bo kvar?
Vreden byts mot uppgivenhet. Många pratar om att flytta. Och det är vad medelklassen gör: hittar jobb på andra orter. Arbetarklassen däremot är hårdare bunden till platsen. Det saknas sparkapital och det finns inga utbildningsmeriter som gör det möjligt att söka sig vidare.
I Degerfors har mycket förändrats. Men det är världen som förändrats, oändligt mycket mer än de själva. Värderingarna är i stort sett intakta. Välfärdsstaten är fortfarande baslinjen för förväntningarna. Dess sorgesång går som ett band genom intervjuerna.
Men varför brinner inga bilar i Degerfors? Jag gissar att det har att göra med bristen på urskiljbara fiender. I förorten är det globala kapitalet osynligt. Men polisen är hela tiden närvarande som uniformerade symboler för ett brustet samhällskontrakt. Bilbrännarna själva skulle inte formulera sig på det sättet. För dem handlar det om att ge igen på ett högst konkret plan. Men det går inte att komma ifrån att polisen också representerar regeringen.
I Degerfors är det tvärtom. Där är det globala kapitalet synligt men inte polisen. I Lundbergs avhandling på 342 sidor nämner ingen polisen. I förorten pratar man oupphörligt om polisen. Oavsiktligt satte Jimmie Åkesson fingret på något väsentligt.
Magnus Hörnqvist
Docent i kriminologi
