På med snöskorna - nu bestiger vi toppen

Slipp liftköer och stressade skidåkare - på Åreskutan härskar tystnaden

Djupa, tunga andetag. Lömskt knaster under fötterna och armar i stavgång.

Åreskutans baksida bestiger man bäst med snöskor.

Även om det tar sin tid.

När man har åkt skidor på den, kört skoter och pulka igenom den är det dags att börja promenera på den. Snön alltså.

Som ett nytt led hos upplevelsemakarna i Åre är det dags att snöra på sig snöskorna. Inte de där gamla tennisracken som man såg Kalle Anka lufsa sig igenom Anderna med. Nej, tvåtusentalet har nått snövandrarna också.

Underredet på skorna har fått form av futuristiska monsterfötter, jättebrodden där under gör halkrisken till noll och snöskorna i skräckfi lmsmodell gör att snön håller sig på plats och vandringen går sakta framåt. För i jämförelse med snöskotern som står några hundra meter längre ner i dalen är det inte fart som prioriteras under en vandring.

- Se där, en ripa, säger Alexander Ryman som arbetar hos Åreguiderna som arrangerar snöskovandringen.

- Det är så underbart tyst här nu, liftarna är på andra sidan och man kan bara njuta.

Och frammanad av en tystnad som bara kan fås uppe i den svenska fjällvärlden så får man en anekdot om byarna häromkring på köpet. För Åre skulle inte ha varit Åre, egentligen utan Huså. Om ni förstår vad jag menar.

När den viktiga tågstationen skulle anläggas en gång för länge sedan så var det inte Åre det var tal om, utan Huså. Hit skulle tågen gå, berättas det. Hit skulle folket komma och Åre hade i så fall bara varit en by man hade berättat anekdoter om.

- Fast med facit i hand var det väl tur att det inte blev så, säger Alexander Ryman om den lilla byn Huså som skymtar långt bort bredvid Kallsjön, sett från Åreskutan.

Egentligen är det som att vara ute på en helt vanlig promenad, det gäller bara att överdriva själva gångrörelserna lite grann så brakar man aldrig igenom snön. Stavarna hjälper till en hel del, och är man trött kan man bara säga ripa - då stannar alla en stund för att kolla om man skymtar fågeln. Säger man lodjur stannar man väldigt, väldigt länge.

- Vi såg faktiskt ett lodjur här för några dagar sedan, säger Magnus Julin också från Åreguiderna. Ja, det var inte jag som gjorde det men en kompis sa att han såg en. Det är skygga djur det där.

Djur som man inte bara kan se, utan till och med troligen ser, här vid Åreskutans baksida är annars ripor och hjortar.

Naturparadis är ett väl använt ord. Så vi använder det igen, men det är framför allt tystnaden som lockar. Hit kommer inga liftar, här finns inga skidåkare - om de inte tar sig hit för egen maskin - och här slåss man bara med vinden om utrymmet.

- Det är ett bra sätt att komma upp på fjällen och se allt det vackra som finns här, säger Alexander Ryman.

Turen avslutas med fördel medelst varmt kaffe och färska kanelbullar. Kinderna är rödfrusna och benen stumma. Då är det skönt att vi ska åka skoter resten av vägen hem till Åre.

Fakta/Snöskor i Åre

Åka hit

Per Ek