UPPDRAG: PARTY

Allt är okej i Amsterdams syndiga nattliv

Vreemd – främmande – så stavas nattlivet på holländska.

Handklovar på dansgolvet, en cool pudel på bardisken, transvestiter som serverar mat – eller bara vanlig klubbdans.

I Amsterdam är allt okej.

Vi går på party i syndens huvudstad i Europa.

Gränden är mörk och precis så smal att man kan gå två i bredd. Från coffeeshopen Abraxas sprider sig tunna slingor av sötaktig haschrök. Vi håller hårdare i plånböckerna och så är vi plötsligt ute ur gränden igen.

Vi går tillbaka och hittar till slut den diskreta metalldörren. På en liten mässingsplatta står det med små bokstäver ”Supperclub. Members only.”

En jättelik man med rakat huvud och en stor färgglad särk sammansatt av olika fotbollströjor tar emot oss. Han ser ut som en rakad Marlon Brando i ”Apocalypse Now”, men kommer från New York och går under namnet Howie.

– I hope so, säger han när vi berättar att vi vill fotografera klubben och visar in oss i den helt vita lokalen.

På jättelika madrasser halvligger gästerna och äter kvällens femrättersmeny som serveras av transvestiter.

– Darling, säger en av servitörerna. Det här är ett koncept. Det är en ”eat, art and dance club”.

Dansare slickar på gästernas mat

Hela tiden visas olika konstvideo-slingor på en stor vit vägg, en dj spinner suggestiv dansmusik. Så kommer ett av kvällens många framträdanden: ”Oma-strip” – mormor-striptease.

Två dansöser (eller dansörer, svårt att säga) iförda peruker och solglasögon linkar och stapplar av sig plagg efter plagg – och kryper sedan betydligt yngre och lättare klädda över borden och madrasserna som smidiga katter, medan de luktar och slickar på gästernas mat.

Konstigt? Det är poängen.

– Jag gillar det här, säger Wendel Wagenaar från Amsterdam, som är här titt som tätt. Hennes arbete ligger alldeles i närheten.

– För några månader sedan firade Supperclub 15-årsjubileum. Då var det helt fullt. Folk stod och åt.

Hon avbryts av en man iförd en brun fågelnäbbsmask och ett par mycket trasiga kalsonger. Enbart. Med ryckiga, fågelliknande rörelser, utför han något slags underlig parningsdans, lägger sig bredvid gästerna, snurrar runt, sprätter vidare i lokalen.

Så fortsätter kvällen. På dansgolvet en våning ned är väggarna klädda av madrasserat läder och handklovar. Mest som en gimmick, men fullt fungerande.

Men Amsterdam har många ansikten, inte bara fågelmasker. På barerna runt torget Nieuwmarkt till exempel är det lugnare och mer traditionellt.

– Här är bra, man går ut och pratar och dricker öl, förklarar Ralph Marissen, som pluggat i Amsterdam men numera flyttat till Delft.

Vi trängs vid bardisken på Café Cuba, som är dekorerad med foton från Fidel Castros Kuba, och sippar på mycket goda mojitos. Ralph pratar på, angelägen om att hjälpa till och tipsa om uteställen.

– Leidseplein är klubbområde för turister, säger han. Hamnområdet, det är dit alla coola och hippa människor går.

Rembrandtplein då, undrar vi.

– Dit går också bara turister.

Vi går dit i alla fall. Turister eller inte – det är party.

Pudel på barstolen

På De Duivel – ”Djävulen” – vid Rembrandtplein har hiphoparna i Cypress Hill och The Roots och andra storheter hängt. Några sådana celebriteter är inte på plats när vi tränger oss förbi ungdomarna som använder yttertrappan som en extra bardisk. Det är trångt, fullt av folk och hög musik.

Mitt i larmet, en bit bort längs bardisken, sitter en vit pudel på en barstol, fullständigt oberörd av allt stoj omkring honom, och tittar ut över lokalen.

Han heter Zanzibar, är fyra år och extremt tillbakalutad.

– Han har varit med sedan han var valp. Jag är spanjorska – så det är en spansk hund, säger matte Marisa Möller, som numera bor i Amsterdam.

Det här är hennes favoritställe. Särskilt under helgerna.

– Då är en dj här och spelar hiphop, bara hiphop. Yeah, yeah, yeah ? Men det finns alltid plats att dansa, säger hon.

Och hunden, är han med då också?

– Han är alltid med. Yeah, yeah, yeah? Det är viktigt för mig att han är med, säger Marisa.

Hon berättar för sina vänner att vi är journalister. Och snart står ett helt gäng omkring oss, tar i hand, pratar och frågar. En ung brittisk tjej med blont hår och prydliga kläder berättar entusiastiskt att hon älskar Amsterdam men att alla killar är homo. Nu är hon överförtjust över att hitta några som inte är det. Hon dricker bara vatten – fast det finns ju andra saker i Amsterdam – och i ett ögonblick av rättframhet frågar hon:

– Do you want to fuck?

Det här är Amsterdam: Det är inte bara så att folk pratar med dig – det är svårt att få dem sluta att prata.

Vi går därifrån, ned till Leidseplein och klubblivet.

Klockan närmar sig ett på natten. Utanför Nachttheater Sugar Factory är det redan kö, både turister och danssugna Amsterdambor.

– Vi firar ett-års-jubileum av Vreemd, främmande. Det är en fest där allt är OK, berättar en av värdinnorna.

Vi går in till en tungt programmerad dansmusik. Dansgolvet är redan fullt. Två tjejer som uppenbarligen jobbar där står uppe på scenen klädda i österrikiska, korta lodenjackor, dito hattar – och nätstrumpor. De kastar ut serpentiner och annat bland publiken. På dansgolvet står en annan tjej och dansar med en k-pist-attrapp.

När jag går förbi högtalarna känner jag hur kläderna rör sig på kroppen, som framför en fläkt, tills jag inser att det är bastrycket jag känner.

Att prata är omöjligt. Men vem behöver kommentera något här? Inget är så avvikande att det inte skulle vara normalt i Amsterdams nöjesliv.

Fyra coola bartips

Sex heta klubbtips

Det största klubbområdet är kvarteren kring Leidseplein. Tänk på att klubbar och barer inte tar kreditkort. Alla klubbar tar inträde, oftast 35–80 kronor.

Bo Svernström