Jenny är ofrivilligt barnlös – för alltid
Läkarna trodde hon hade äggstockscancer: ”Kände att man förstört mitt liv i onödan”
Publicerad 2021-12-06
Jenny kommer aldrig att få känna ett barn sparka i magen, eller känna oro för ett barn som inte kommer hem på kvällen.
Det är en sorg hon bär med sig varje dag.
– Även om jag hela tiden tycker att det blir lite lättare så går det inte en enda dag utan att jag inte tänker på det, säger hon.
I dag kan Jenny Lundqvist, 44, prata om att hon aldrig kommer att bli mamma utan att gråta. Det har tagit henne sex år att ta sig hit.
– Jag är ganska övertygad om att det alltid kommer vara en sorg men den är inte lika intensiv. Sorgen kommer i stället i vågor, ibland händer något som utlöser den: Högtider som kretsar kring barn eller tankar på på livet och döden. Ibland kan det vara att se någon med gravidmage, då påminns jag om att jag aldrig kommer att vara med om det.
2012 flyttade den då snart 35-åriga Jenny in hos sin ungdomskärlek Christer, som hon blivit kär i på nytt. Hennes planer om att skaffa barn på egen hand hade lagts åt sidan då hon inte kunde tänka sig en bättre pappa än honom. Paret slutade med preventivmedel men trots lång tid av försök blev hon aldrig gravid.
Två år efter paret blev sambos sökte de sig till vården och de fick påbörja en fertilitetsutredning. Under en undersökning upptäckte en läkare att Jennys äggstockar var vända uppåt och det beslutades att hon skulle genomgå en titthålsoperation. Det visade sig att hon hade en annorlunda vävnad som kunde bero på endometrios.
– Dock fungerade äggledarna som de skulle, så jag var lättad. Nu kunde vi påbörja en ivf-behandling, trodde jag.
Drygt tio dagar efter ringde läkaren Jenny och bad att både hon och Christer skulle komma till sjukhuset. Jenny blev först orolig. Men hennes kollegor lugnade henne: Det var klart att de båda skulle komma in för att diskutera ivf.
Läkaren hade dock ett annat besked. Proverna visade att Jenny troligen drabbats av äggstockscancer. Det blev en chock. Jennys första fråga var om de ändå kunde gå vidare med ivf. Svaret var nej – de skulle förmodligen behöva ta bort både Jennys äggstockar och livmoder.
– Det var som ett svart hål under fötterna, världen försvann. Så min historia skiljer sig från de flesta som försöker få barn via ivf, de flesta kämpar med behandlingarna men jag kom aldrig dit.
Jenny grät. Hon gick som en robot till bilen.
– Jag ringde mamma. Det var det jobbigaste samtalet jag någonsin gjort. För mig var det jobbigt för att jag inte skulle få barn. För mamma var det jobbigt för att jag hade cancer.
Från den dagen tog det tre veckor innan Jenny skulle opereras.
– Under de tre veckorna kände jag ibland att jag inte ville leva längre. Men någon gång blev jag inställd på att klara av det här, att jag skulle leva till 102.
– Det var så konstig att känna sig sjuk bara av några ord, när jag inte känt mig sjuk alls innan. Det var jätteoverkligt och är det fortfarande än i dag, att jag har gått igenom det här.
”Där och då blev vi tvungna att sluta kämpa”
Veckan innan operationen fick Jenny åka till sjukhuset där hon skulle opereras. En sista gång frågade hon om möjligheten att kunna få barn – kunde man inte spara hennes ägg? Det fick hon inte, då det enligt läkaren var oetiskt eftersom hon hade så mycket cancer. Undersökningar hade visat att hon hade metastaser, dottertumörer, i bukhålan och upp mot lungsäcken.
– Men det fanns hopp hela tiden fram till operationsdagen, att de kanske skulle se en möjlighet ändå.
På kvällen samlade hon syskon och föräldrar hos sig. Tårarna rann, men inte för Jenny.
– Jag var antagligen i en chock, jag kände mig tom.
Jenny hade läst att hon hade 25 procent chans att överleva i mer än fem år med behandling. Tanken på möjligheten att adoptera gjorde henne inställd på att ta sig igenom detta och bli frisk.
Under operationen tog de bort mjälten, en liten bit av tarmen, del av bukhinnan, livmodern, äggledaren, äggstockar, blindtarmen och lymfkörtlar i buken och bäcken för att minimera risken för återfall. Jenny fick stanna på sjukhuset i totalt en månad på grund av komplikationer.
När hon återhämtat sig var det dags att påbörja cellgiftsbehandling. Men bara dagarna innan ringde gynläkaren och meddelade att hon inte skulle ha cellgifter längre. Jenny hade ingen cancer, hon ansågs vara frisk.
– Det var jättekonstigt, jag blev helt stum.
Sen kom frågorna: Vad innebär det här, har de gjort fel, hur kan det här vara möjligt?
– Det var mycket frågetecken och ilska. Jag kände att man förstört mitt liv i onödan, att de gjort en operation på mig som kanske inte behövts.
Till en början hade inte läkarna några svar. Jenny och Christer fick ha tålamod, trots all frustation och förtvivlan. Efter drygt en månad kom beskedet. Jenny hade drabbats av så kallad borderlinetumör, ett slags mellanting mellan godartad och elakartade tumör som beskrivs som en sorts cellförändringar och inte som cancer. I vanliga fall tar man bort det med fertilitetsbevarande kirurgi.
– De hade inte sett den här typen av omfattande spridning tidigare, trots att det var professionella läkare inblandade. De utgick från den forskning som fanns då, de visste egentligen inte mer.
– Det kändes som jag blev en försökskanin. Jag förstår att ingen gjorde det av elakhet men känslan kom ofta, både när jag var vaken och i drömmar.
Ett år efter operationen bestämde de sig för att adoptera. Men i ett möte i socialtjänsten stoppades planerna – Christer som skulle fylla 43 var för gammal.
– Det fanns inte på kartan att vi skulle sitta där och få kalla handen. Visst kunde vi försöka ändå, som att flytta till en annan kommun där de inte är lika hårda. Men i det skedet var jag inte stark nog att flytta för att eventuellt kunna få barn. Jag behövde vara nära familjen. Där och då blev vi tvungna att sluta kämpa.
Vägen tillbaka: ”Är en tröst”
Hur förlikar man sig med att livet inte alls blev som man tänkt sig? För Jenny har det krävts år av terapi, framför allt är det terapimetoden ACT hjälpt henne – som innebär att man lär sig acceptera oönskade tankar och känslor.
– Innan kände jag mig dålig som inte kunde komma över det här. Men jag fick lära mig att vi behöver acceptera att vi ibland inte har ett dugg acceptans, de orden har suttit benhårt fast i mig. I dag tycker jag det varit mer konstigt, om jag inte känt mig ledsen.
Antidepressiva, mediyoga och en Facebookgrupp för permanent ofrivilligt barnlösa, ”Andra sidan tröskeln”, har också hjälpt henne att läka. I gruppen har hon fått stöd, och känt sig mindre ensam.
– Samtidigt som det är skönt att känna att jag inte är själv så känns det också ledsamt när det kommer en ny in i gruppen, när man vet hur mycket sorg den bär på.
Tänker du ibland ”tänk om”?
– Tankarna kommer men de gror inte fast. ”Om:en” tog mer energi de första åren, nu är de mer ett konstaterande, jag vet att det inte är något alternativ att älta. Det viktiga är att inte klandra sig själv. Det är något jag verkligen vill lyfta till andra. Försök att inte tänka ”Varför gjorde jag inte det här som yngre”.
Hennes sambo tog inte barnlösheten lika hårt. Han ville främst ha barn för Jennys skull.
– Han känner sorg för att han inte kunde ge mig det jag ville ha mest. Men under de här sex åren har han också börjat se det vi gick miste om, som han från början inte tänkt var något.
Jenny trodde inte att hon skulle vara där hon är i dag, att hon skulle klara av att arbeta som förskollärare igen – ett yrke hon brinner för. Under fyra års tid har Jenny och hennes sambo dessutom varit kontaktfamilj åt ett barn som är hos dem varannan helg.
– För mig som älskar barn så är det en tröst, även om det påminner mig om det familjeliv jag aldrig får. Men jag tar hellre det lilla jag får än att inget alls av det ha.
