Gravid

presenteras av

Maria drabbades av förlossningspsykos

”Jag hade en rädsla för döden som jag aldrig känt tidigare”

När Maria kom hem från förlossningen började orostankarna växa, hon var rädd att hennes barn skulle dö.

Några månader senare kände hon sig övervakad och avlyssnad.

Till sist fick hon rätt behandling.

– Jag hade inte levt i dag om jag inte fått behandlingen.

Det har gått 18 år sedan Maria Wigbrandt drabbades av en förlossningspsykos i samband med när hon fick sitt tredje barn. Där och då hade hon, som aldrig drabbats av depression tidigare, ingen tanke på att hon skulle bli sjuk.

– Det var en blixt från en klar himmel. Jag hade den naiva inställningen om att det inte händer mig, att jag har det bra och är en välställd person. Det var fördomar jag hade trots att jag jobbar inom vården.

Innan Maria blev gravid för sista gången hade hon två barn från ett tidigare förhållande och var nöjd så. Hon var först motvillig till att bli gravid igen när hon träffade sin nya man. Men hon var förälskad och de kom överens om att dela på föräldraledigheten.

– Jag fick vara hemma med barnen tidigare och nu ville jag utbilda mig vidare till barnmorska.

Maria drabbades av en förlossningspsykos för 18 år sedan: ”En blixt från en klar himmel”.
Maria drabbades av en förlossningspsykos för 18 år sedan: ”En blixt från en klar himmel”.

”Sov sämre och sämre”

Maria, som var 40, blev gravid. Till skillnad från tidigare graviditeter var denna präglad av oro.

– Jag tänkte att jag skulle bli straffad för att jag från början inte ville ha ett till barn.

Sonen Fabian föddes. När de kom hem från sjukhuset ville han inte bli ammad. Oron om att bli straffad växte.

– Jag var orolig och rädd att han skulle dö. Jag sov sämre och sämre till slut sov jag inte alls.

När hennes dåvarande man berättade att han kommit in på läkarlinjen och inte kunde vara hemma med Fabian blev situationen värre.

– Det drog ner rullgardinen för mina förhoppningar och förväntningar. Jag gick djupare in i depressionen, fast jag aldrig förstod att jag var deprimerad. Jag levde i förnekelse.

Sömnbristen och oron tog över Maria. Plötsligt blev hon medveten om att någon i hennes närhet kunde dö.

– Jag fick för mig att mina äldre barn svårt sjuka. Jag sökte vård för dem flera gånger. Jag hade en rädsla för döden som jag aldrig känt tidigare.

Hittade Maria paralyserad

Första gången någon uppmärksammade att något inte stod rätt till med Maria var när hon sökte vård på gynakuten, där hon hade jobb som sjuksköterska. Det var en kollega som sa att de inte kunde släppa hem henne, då hon inte var sig lik.

Maria fick prata med en psykiatriker, som konstaterade att hon drabbas av en förlossningsdepression. Maria fick antidepressiva utskrivet, även om hon själv tyckte det var onödigt – hon skulle ju klara av det här på egen hand. Men de hjälpte inte. Maria mådde inte bra. Hon var aggressiv, orolig, hade svårt att varva ner och tvångstankar. Fabian var nu cirka fyra månader gammal.

– Jag trodde att vi var avlyssnade och övervakade. När det var folk utanför oss trodde jag att det var poliser.

Hon var rädd för att poliserna skulle ta henne ”eftersom att hon var en bluff” – att hon inte var den starka, kapabla tjejen som hon själv tyckte, i och med att hon drabbats av detta.

– Extremt fördomsfullt förstår jag ju i dag och knasigt.

De äldre barnen befann sig hos sin pappa i Holland när hon var som sjukast, något Maria är glad för i dag. Hon minns dock inte den perioden själv, utan har fått det återberättat. Den stora vändpunken kom när hennes man hittade henne i hallen med Fabian i famnen – i samma position som hon hade när han lämnat henne sju timmar tidigare. Maria var paralyserad.

– Han blev rädd och sa åt mig att gå in i duschen, men jag visste inte hur jag skulle få på den. Då körde han mig till psykakuten.

”Slogs för mitt liv”

Maria blev inlagd på en öppen psykiatrisk mottagning. Hon förstod inte vad hon gjorde där.

– Jag svarade inte på tilltal, jag var så fruktansvärt rädd.

Till en början fick hon traditionell medicinering, som hon inte svarade på. Hon fick tung sömnmedicin, men sov inte. Till slut beslutades det att hon skulle behandlas med ECT, elchocksbehandling.

– Trots att jag hade kunskap om det blev jag så rädd. Allt jag tänkte var att jag inte skulle komma därifrån, att jag skulle bli som Jack Nicholson i Gökboet. Så när de skulle köra iväg mig vägrade jag. Jag blev jag våldsam, jag slogs för mitt liv kan man säga.

Från att ha vårdats frivilligt blev hon tvångsomhändertagen. Dagen efter fördes Maria till Danderyds sjukhus där den första behandlingen skulle äga rum. Hon var rädd och skrek. Efter en minut var det över.

– Jag fick panikångestattack för första gången i mitt liv. Det var fruktansvärt, det är som att någon hoppar på bröstkorgen.

– Men jag hade inte levt i dag om jag inte fått behandlingen. För jag vill inte leva. Jag tyckte allt var värdelöst.

Har känt skuld

Maria var inlagd i tre veckor. Sedan fick hon dag- och nattpermission. Till sist var hon så pass frisk att hon kunde vara hemma på heltid igen. Efter har hon fått gå på stödverksamhet med Fabian tillsammans med andra drabbade och ett tag åt hon antidepressiva läkemedel. Men hon slutade när hon inte kände något.

– Efter har jag haft en enorm oro och rädsla för att hamna i depression igen. Men jag har inte haft något återfall sedan dess.

Det är först när Maria läst sin journal hon förstått hur sjuk hon var. Hon har känt skam och skuld.

– Framför allt skuld mot Fabian, att jag skulle ha skadat honom eller vår relation. Men relationen är verkligen inte skadad. Jag kan tycka att jag har en bättre relation med honom, för att jag var sjuk.

I dag jobbar Maria som barnmorska och använder sig av sina erfarenheter i sitt yrke.
I dag jobbar Maria som barnmorska och använder sig av sina erfarenheter i sitt yrke.

”Kan drabba vem som helst”

I dag arbetar Maria som barnmorska och använder sig av sina erfarenheter när hon träffar gravida för att kunna fånga upp de som är i riskzonen. Tecknen kan vara en eskalerad oro och stress under graviditeten.

– Förlossningspsykos är en av de absolut allvarligaste psykosjukdomarna då vet vi vet att det finns en risk att barnet skadas eller att kvinnan tar sitt liv. Därför är det viktigt att vi ser till att kvinnan snabbt får hjälp.

Hon tycker även att partner bör få bättre stöd.

– Det inte ovanligt att partnern kan drabbas av depression när kvinnan väl tillfrisknar.

Enligt Maria har medvetenheten om förlossningspsykos har ökat sedan hon drabbades. Fler öppnar upp om det i sociala medier. Men det finns fortfarande ett stigma kring psykossjukdomen.

– Det kan drabba vem som helst. Jag tackar före detta kollegan varenda gång att hon såg signalerna, hon räddade mitt liv.

Publisert:

LÄS VIDARE

Prenumerera på Familys nyhetsbrev

Krönikor, läsarhistorier och experternas tips relaterade till föräldraskap och barn.