Den borgerliga anständigheten är ett gift som tar död på det som är sant

Av Tone Schunnesson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Tone Schunnesson tillbringar valvakan hos Moderaterna, på ett hotell i Stockholm. Det är en kväll som borde präglas av sorg över att ha tappat så många väljare till Sverigedemokraterna, men som istället präglas av artig glädje. De har ju trots allt fått sin statsminister till slut.

I tio texter om politiken och valet skriver författaren Tone Schunnesson fram sina egna frågeställningar inför riksdagsvalet 2022. Detta är den avslutande delen.

Jag gömmer mig i ett bås på toaletten ett par timmar efter att jag anlänt till Moderaternas valvaka. Moderata kvinnor kommer in och ut. De spolar i vasken och rotar i sin handväska framför spegeln, bättrar på sminket. Jag hör dem snyta sig och pissa. Stämningen utanför, i lobbyn på ett hotell i centrala Stockholm, är svår att sätta fingret på.

Om jag ändå skulle försöka skulle jag säga att den är artig. Tv-kanalerna levererade kvällens första valundersökning till en samling människor som blev tystare och tystare. ”Det är väl tack vare Ukraina,” mumlade någon när Liberalerna kom över spärren. När de fick se sina egna siffror kunde man höra en nål falla och om möjligt blev det ännu tystare när programledarna strax efteråt visade Sverigedemokraternas siffror.

Moderaterna som varit Sveriges näst största parti sedan 1979 är inte längre det. Blockvännernas framgångar födde ingen Alliansen-glädje i det blått upplysta rummet. Välklädda män stod stilla framför skärmarna. Någon skakade försiktigt, knappt märkbart, på huvudet. Prydliga kvinnor läppjade på sitt vita vin. Ingen himlade med ögonen eller såg menade på varandra.

Jag gömmer mig på toaletten för att den artiga och sammanbitna stämningen har blivit artig och försiktigt positiv. Partistyrelsen gömmer sig också, på en annan våning. Medan jag är nervös över att det ska bli maktskifte är partistyrelsen nervösa över att det inte ska bli det. Medan jag är akut ångestfylld över att Sverigedemokraterna ser ut att bli största partiet i den nya konstellationen har jag svårt att avläsa vad moderaterna i lobbyn känner för det.

Jag har gråt bak i huvudet men jag ska sitta här några minuter. Jag ska samla mig.

Ulf Kristersson har gjort en bra valrörelse. Jag vet att han gjort det. I debatter och utfrågningar har han vibrerat av energi. Han har bjudit på ett garv när han blivit hånad. Bakom glasögonen har blicken varit varm, beslutsam och alert. Hela han hungrig på seger. Magdalena Andersson uttryck har varit svårare att läsa. Blicken disträ och ibland överseende. Som för att säga att hon är upptagen med att vara Sveriges statsminister i Europa och valrörelsen kommer olägligt. ”Jag håller med Ulf”, sa hon om och om igen i statsministerduellen. Håller hon med Ulf är det väl ändå bättre att rösta på Ulf? Han är originalet.

Strax innan jag gömde mig i båset kom kvällens första besked om att det blåbruna blocket verkar gå om de rödgröna, dittills med ett enda mandat. En man rusar fram till sina vänner när rummet plötsligt jublar. Exalterat frågar han om de har vunnit. Gänget skrattar gott. Inte än. Inte än!

Moderater är inga tölpar. De viftar inte med flaggor och de skrålar inte. De firar inte en seger genom att dansa congatåg. Moderater firar genom att mingla lite högre och poppa en flaska. Smällen från korken skjuter upp genom sorlet.

Inne på toaletten fantiserar jag om att någon av de moderata kvinnorna också ska söka skydd på toaletten, förkrossade över Sverigedemokraternas storlek. Kvinnorna ska vara tårögda och ångerfulla, darra på rösten när de erkänner att det var ett misstag att omfamna rasisterna. 

Jag fantiserar om ett samtal mellan två kvinnor, där den ena håller på att tappa förståndet och där den andra försöker trösta. Som i en film där någon råkat mörda någon annan av misstag, fast här är båda mördare.

Inga hysteriska kvinnor kommer. Jag har börjat röka igen och låser upp dörren för att gå ut till rökrutan på Östra Järnvägsgatan. Polisens blågula piketbuss står parkerad i den mörka kvällen. Jag förlägger mina saker när jag har ångest och ber en finsk journalist om eld. Hon tycker valvakan är seg och är mest här för att hon inte fick ackreditering till Sverigedemokraterna. Där kommer det bli roligt på riktigt, säger hon.

Samtidigt som Valmyndighetens egen prognos förutspår maktskifte hör jag att dj:n spelar Axwell och Ingrosso, men ser genom fönstret att de välklädda fortfarande håller sig från att dansa. Jag fimpar cigaretten och går in. Är du nöjd, frågar jag en moderat. 

”Ja, jo,” säger hon, ”Ingen är väl riktigt nöjd.”

”Sverigedemokraterna är nog nöjda,” svarar jag. 

Hon vickar på huvudet, rörelsen är varken nick eller skak. 

Ja, det skulle väl i så fall vara dem.

Har inte högborgerligheten rykte om sig att vara goda människor? De läser böcker och Svenska Dagbladet. De pratar gärna om vad som är aktuellt. De är beresta, tillåter en viss skillnad mellan olika kulturer och tar i hand när de hälsar.

Även om också högborgerliga måste snyta sig och pissa bättrar de inte på sminket bland folk. När de får dåliga siffror ler de och minglar. När de får bättre siffror ler de och minglar. 

De ser ut att ha ordning på sig själva och vill gärna ordna andra på samma sätt. 

Den borgerliga goda smaken är berömd och andra söndagen i september väcker den min avsmak. I baren står en äldre man med en yngre. Männen ser ut att vara släkt. Den äldre har klackring på lillfingret och den yngre har en blond lugg i mjuka vågor vid pannan. Båda är klanderfritt klädda men det spelar inte någon roll. Här står de i Sverigedemokraternas skit upp till midjan och låtsas varken om sörjan eller stanken. När de flinar framför siffrorna flinar de inte som oppositionens största parti. Kanske gör det inget. Ulf Kristersson är i alla fall statsministerkandidat. 

Den borgerliga anständigheten är ett gift som tar död på det som är sant.

Klockan närmar sig midnatt när partiledarna börjar tala på sina valvakor. Jag står vid skärmen närmast det stora rummet där Kristersson som kvällens sista partiledare ska tala. Att lyssna på valnattstalen är att lyssna på en dement. Verkligheten de beskriver är en annan än där jag är. De ler, säger sig vara stolta och glada över ett val alla utom rasister har förlorat.

Framför mig pratar två moderata kvinnor om sin människosyn, precis som i min toalettfantasi. Men de säger inte som i dagdrömmen utan skämtar om att Nooshi Dadgostar påstår att valrörelsen handlat om att vissa människor är mindre värda. Kanske är människor oroliga, säger Dadgostar, över att skicka sina barn till skolan eftersom högernationalisterna blivit så stora. Kvinnornas manliga sällskap säger bekymrat att vänsterledaren talar osammanhängande. Kvinnorna håller med. 

I sändningarna från de andra valvakorna ser folk ut att ha roligare än jag. Allra roligast verkar de ha hos Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson stegar fram och tillbaka över scenen samtidigt som han förundrad talar om partiets stora resa på några få år. Hans publik skrålar ”JIMMIE ÅKESSON SHALALALA-LA” och Åkesson skrattar, säger att han känner igen ramsan. Han är avslappnad och glad. Han hör hemma. 

Senast jag hörde ramsan var 2010, när jag för första gången såg Sverigedemokraternas valvaka på tv. Hur obehagliga jag tyckte de övertända, vrålande männen var, när de skrek en ramsa med samma melodi mina högstadiekamrater hade använt när de skrek ”Sverige åt svenskarna”. På tv:n börjar Sverigedemokraterna dansa conga och ute i hotellkorridoren har dörrarna äntligen slagits upp till salen där Ulf Kristersson ska tala. 

Jag ställer mig längst framme på sidan av scenen medan rummet fyllas av partimedlemmar och journalister. Vissa av de yngre männen är fullare än de äldre, som verkar trötta. Jag är också fruktansvärt trött. Medan vi väntar på den nya statsministern, partiledaren för Sveriges tredje största parti, börjar en av de yngre männen i publiken att skråla 

”MODERATERNA SHALALALA-LA”. 

Spridda skratt hörs, men ingen hänger på. 

Ett par minuter går och mannen prövar en gång till: 

”MODERATERNA SHALALALA-LA”. 

Men människorna i den här salen ser sig själva som anständiga människor med god smak. Moderater är minsann inga tölpar. Den här gången hör jag inga skratt.